Kent - "Hagnesta Hill" (1999)

Alla vet hur hon ser ut. Tjejen som gillar Kent. Det finns en miljard fördomar runt Kent. Det finns en bred förakt för bandet. Men enligt mig är allt obefogat. De senaste tio åren har det enda Kent klämt ur sig - varit fantastiska mästerverk, och i största grad svensk musikhistoria. Idag finns det belägg för att kalla dem Sveriges största band. Även om det finns en rad andra filurer som kanske väckt större uppmärksamhet i utlandet så finns det inget svenskt band med större publik i hemlandet. Även om då många av dessa som skyr undan Kent föreställer sig fansen som knarkande, fåniga tonårstjejer som söker bekräftelse (fast de ska man väl mest tycka synd om?) så är det antagligen bara en promille av anhängarna som hittas i den klungan. För mig handlar inte Kent om allsång på Hultsfred utan till exempel om en söndagseftermiddag på landstället. Eller vad som helst. Kent är långt ifrån någon skitig musik som endast bör avnjutas i en gyttjepöl efter storgrälet med partnen. Kent är ett rockband som vilket som helst.

Men där ljög jag. Det finns inget rockband (eller popband, om du tycker det låter bättre) som låter som Kent. Det är klart, de har alltid varit riktiga snyltare från de senaste 30 årens musik, men det har knappast påverkat mitt tycke om skivorna. På senaste skivan: Tillbaka Till Samtiden, hittar man förslagsvis mängder av återanvändningar på Depeche Modes gamla syntstycken. Men vem bryr sig - egentligen?

Om vi gick tillbaka 8 år i tiden så skulle ett annat albumsläpp bli aktuellt. Hagnesta Hill var ny på marknaden. Det tidigare albumet Isola (1997) hade röjt stort och nu var förväntningarna stora och visst gick det hem för de flesta. Men Kent har aldrig stannat upp, och i sammanhanget är det alltid den nya skivan den som syns och märks mest. Jag, har dock inte glömt ett enda album gjort sedan 1997 och Hagnesta Hill är kanske den svåraste att lämna. Rocksånger och popdängor kommer ut ur iPoden, CD-spelaren eller datahögtalarna gång på gång och det verkar aldrig som om de tänker bli sämre utan snarare bättre för varje lyssning.

Skivan skulle förövrigt kunna klassas in i en trilogin med starten på Isola, slutet på Vapen & Ammunition och med Hagnesta Hill som mitt med tanke på att de alla har gemensamt att ha Zed Nagrano som producent, vilket lär ha påverkat soundet en hel del.

Skivan börjar rätt väntat, i tre låtar som är som gjorda för radioapparaten. Kungen är död och Revolt III är de två inledande låtarna som sitter så rakt på att man knappt kan hålla sig från att ta steget till att bli vansinnig. Riff, som knappast är nytänkade men ack så känsloladdade att man sitter stel och önskar att man aldrig skulle dö. Ja, det finns en anledning till att många deprimerade människor gillar Kents musik. För när det sedan blir sommarnostalgi, hitvarning och danspartaj på samma gång i Musik Non Stop försvinner alla ledsna miner. Ännu mer nostalgi blir det i refrängen på Kevlarsjäl och Bruce Springsteen har aldrig spelat munspel sådär inlevelsefullt. Även om det då känns som Kent redan nått klimax så tar sällan magin slut där, utan den över en timme långa skivan fortsätter med samma passion.

Efter över tio minuter i lite lugnare tempo - där bland annat Stoppa mig juni (lilla ego) ingår som med trumpet står för det kanske bästa på skivan - så går den andra singeln En himmelsk drog igång, där luftgitarr är en nödvändighet för lyssnaren. Efter det så är resten av skivan musik inte långa vägar från vad vi fick höra på Isola men jag är lika förtjust för det och de fyra sista låtarna är minst lika bra som de fyra första även om de är i ett helt annat tempo. Avslutande Visslaren är en typisk avslutande Kentlåt, likt 747 (som är bästa svenska låten genom tiderna) eller Mannen i vita hatten (15 år senare) som alla tonar upp sig (ofta med mycket gitarrer och en del syntar) rent gigantiskt och till slut exploderar i en krasch så att man efter de sista sekunderna på skivan känner en enorm känsla av lätthet, mättnad och lycka. I några minuter saknar man ord och stirrar tomt in i vägen. Obeskrivligt är då ordet som bäst beskriver hur man mår. Även om Visslaren inte är lika vacker som 747 så blir jag helt överväldigad.

Men det är inte bara bra melodier och intressanta instrument som gör den här skivan till bland de bästa jag hört. Det är Sverige. För det finns ingen skiva som speglar hur Sverige ser ut bättre genom musik än just Hagnesta Hill. Nej, det är någonting alldeles säreget med den här skivan kan få mig att tänka på klimatet och naturen här i landet. På hur människor lever och uppför sig. Det får mig att tycka att det här är den kanske älskvärdaste rockskiva som gjorts. Den blir nog inte lika bemöt i utlandet, men för mig som svensk, så berör den på alla sätt som går och jag måste erkänna, slutligen, att det bara finns ett betyg för såna album...

n n n n n / 5

The Sugarcubes - "Life's Too Good" (1988)

Det var en gång en flicka som bar namnet Björk Gundmundsdottir. Redan som 11-åring gjorde hon sin första skiva, och många i trakten blev genast imponerade av hennes röst. På Island, där den här flickan levde, var allt annorlunda. Sagor som sedan länge var förklarade som orimliga, var inte riktigt bortglömda och det fanns en viss tro på dem trots allt. Och musiken: musiken var mycket viktigare på Island än den var i de flesta andra länder, även om Island var ett mycket litet land. Och detsamma gäller dagsläget.

Men på ett annat håll i världen - I England, så smällde punken igenom på 70-talet som en raket och snart nåde den även islänningarnas öron. Många gillade vad de hörde och försökte göra någonting eget av musikstilen. Men det var först när den lilla flickan Björk, växte upp och satte sig in i musikbranschen på riktigt som det klickade till ordentligt internationellt för landet. Från och med att Björks band The Sugarcubes uppkom och släppte deras debut Life's Too Good var Island ett land att räkna med.

Delvis var framgången överdriven. Visst, Sugarcubes består av några grymt duktiga musiker, och de har ett driv utan like. Trummor och gitarrer drar i typisk västerländsk anda igång farten och spelas riktigt utmärkt. Men även om de spelar bra så känns kan det lite torrt och begagnat ibland. Men så finns ju Björk på sång, vilket leder till att Life's Too Good blir högst egen. Hennes röst är till och med skild från hur den lät på hennes senare soloskivor. Här finns det något sorts jammande; ett punkigt uttryck som är svincoolt. Men jag hävdar ändå, succén över västvärlden var någorlunda överdriven. För hur bra låtarna låter vid första anblicken, så blir de flesta låtarna uttjatade efter endast några lyssningar. Det blir för mycket av den energin som finns i låtarna och istället blir de enbart sega. Mycket har med tiden att göra. På 80-talet så var nog sån här musik mycket mer tilltalande. Men idag känns det egentligen bara som om febern går upp.

Samtidigt är hitarna så som Birthday fortfarande intressanta, mycket tack vare Björks sång. Jag kan inte riktigt hålla mig från att tycka att skivan är ganska så bra trots sina tjugo år på nacken. Då, för tjugo år sen, måste Sugarcubes på partyt varit synonymt med totalt glädjeröj. Att sitta hemma i soffan lyssnande till Deus kan verkligen inte varit dumt. Det är något säreget som är svårt att sätta ord på i Einar Örn Benediktsson små inlägg i texten. Och just låtar som Deus och Birthday gör Life's Too Good till en ganska fin historia trots allt. Kanske just för att de inte är så smälfetta med krut och helt enkelt är lite enklare att ta till sig.

Gillar du Life's Too Good, lyssna då på:
# Soul Mining (1983) av The The

n n / 2½

Lustans Lakejer - "En plats i solen" (1982)

För nästan ett år sedan var det på tiden att skivbolagssnubbarna tog sig i kragen och satte igång att återutge de där skivorna som isolerats från mig, den lilla grabben som bara köper musik i CD-format; de där skivorna av 80-tals bandet Lustans Lakejer som för 20 år sedan var ett av de riktigt stora svenska banden. Men idag har de tyvärr mött samma öde som Secret Service och många andra svenska syntband: de har blivit bortglömda. Men jag är den lyckliga som vet att när de gamla vinylerna äntligen dyker upp i en ny fräch utgåva med extraspår är det bara att masa sig iväg fortast möjligt till skivaffären. Det blev En plats i solen som jag genast la vantarna på och jag kan säga på en gång, att det var ett utmärkt val.

En plats i solen var den skivan som jag antog klämde högst, och ska jag vara ärlig så vet jag inte om det är så. För hittills har jag bara hört den skivan. Men att säga att det är en utmärk svensk 80-talsskiva kan jag med lätthet säga, kanske rent av den bästa jag av de jag hittills hört. Det är djupare än mycket syntpop, från det dunkla förstaspåret En främlings ögon som kanske trots allt är den riktigt stora höjdpunkten, ända till de riktigt grovalvarliga pianotonerna i En kyss för varje tår som får mig att ändra mig, och tänka att det kanske inte var första låten som drog i ryggraden mest, utan att det kanske var det där avslutande saxofonsolot som berörde mig ännu mer. Men det är sak samma. Det finns inte en enda låt som inte gör mig pirrigt glad i magen. Det är det som räknas.

Om man ska klaga på någonting så gillar jag inte riktigt lika mycket när det börjar kännas smått konventionellt som i Läppar tiger, ögon talar där det verkar finnas ett syfte att göra en hit. Att göra en hit är inte fel, men i det här fallet så blir det dumt, för de gör den inte alls lika bra eller i klass med resten av skivan även om den förvisso är riktigt bra även den. Bäst är det när fler instrument kommer in, när trummorna slår som Talk Talk skulle låta de göra, och när det läggs ut ett syntlandskap man hela tiden kan finna nya detaljer i. Och säg vad ni vill men Johan Kindes röst smälter samman i någon med musiken rent utmärkt för att ljudbilden ska kännas lika nära som exotisk och långa vägar ifrån. Som Japan! New romantica- bandet som enligt mig gjorde några tidlösa klassiker som alla borde höra. De var Lustans allra största inspirationskälla, och de har också haft ett finger i spelet då faktiskt Japans egna Richard Barbieri står för produktionen. Och vem är det som spelar sax om inte självaste Mick Karn. Jag tycker det räcker som bevis att det är en makalös skiva då dessa hjältar tog sig till Sverige för albumets skull.

Men det är nog ändå trummorna som gör skivan. Det är någonting med trummorna som är ständigt närvarande men ändå har ett sånt djup. Det finns bara ett instrument som ger samma effekt som trummor. Här är det tydligare än någonsin. Bland en 80-tals- värld av trummaskiner så var det ändå de rena klara bestämda orginallen som låg främst. Lyssna bara på Något måste brista och ni förstår precis vad jag menar. Men det gäller hela skivan. Fast det är en rad av instrument, en rad av låtar och en rad av duktiga musiker som gör den här skivan till en som jag inte riktigt kan slita från ett mycket gott betyg. Spring nu iväg och gör samma fynd som jag!

Gillar du En plats i solen, lyssna då på:
# Gentlemen Take Polaroids (1980) av Japan

n n n n / 4

Regina Spektor - "Soviet Kitsch" (2003)

Den unga fröken Regina Spektor var förra året namnet på alla som hade i syfte att lyssna alternativt läppar tack vare den senaste skivan Begin To Hope. Ett lysande album men knappast någonting som drog sig ut ur populärmusiken tillräckligt mycket för att det för min del ska förknippas som någonting särskilt alternativt. Vad alla som gillar Spektors musik relativt mycket vet är att om man vill ha någonting mer alternativt så bör man backa ett steg i discografin. Där finner man Soviet Kitsch. En skiva som, visst, är mycket mer balenserad, men ändå, väldigt mycket mer alternativ om det nu är benämningen man letar efter. Fast att säga att någonting är "alternativ" är ju egentligen ett ganska korkat sätt att tolka musik. Ett alternativt rockband, en alternativ folkgrupp, vad säger egentligen det om musiken? Inte så mycket. Så jag får nog göra det lite enklare.

Regina är född i Sovjet Unionen där hon växte upp mitt emellan pianon och rockband introducerade av familjen. Vid nio års ålder flyttade familjen till U.S.A. och äventyret kunde börja. Så mycket mer detaljer tänker jag inte gå in på, två skivor, 11:11 och Songs gjordes och därefter kom Soviet Kitsch. En skiva som i huvudsak drivs på två instument, piano och stämband. En knappast unik kombination, men verkligen den kombationen som kan skapa stora känslor om den framförs på rätt sätt. Regina Spektor som både är insatt i rock och klassisk musik vet hur man lyckas med det. Hennes sånger är delvis påhittiga, delvis vackra, delvis experimentela och delvis tidlösa. Det står helt klart för mig att hon är en fantastisk låtskrivare. Men hon har fler fördelar än så. För inuti Spektors strupe så döljer det sig en makalös röst och i hennes fingrar har hon tränat in hur man spelar piano rent av galant. Ibland släpps det in några trummor eller något annat instrument, men huvudsakligen är det enbart piano och rösten som spelar roll. Och det gör rent av ingenting, det är precis lagom påklätt som det är.

För att precisera mig så är skivan fantastisk. Den finns förvisso några saker jag reagerar på. En sak är vad en låt som Your Honor gör på skivan. En rocklåt, mitt i allt ihop, som kommer efter Regina och hennes bror språkar i tystnad om just Your Honor ("That song that goes like du-nu-nu-nu-du-nu-nu", som brodern Barry kallar den) då plötsligt låten bryter ut och dynamiken blir hög. Det känns som just det var syftet med dessa två låtar - att skapa lite dynamik. Men ärligt talat, det behövdes verkligen inte. Skivan är tillräkligt spännande utan sånt. Det är bara att lyssna på Chemo Limo som är ett fint exempel på en fantastisk låt, med kontraster mellan det klara pianot till det hoppiga. Där läger Spektor kraft på varenda ord och strofferna emellan byts det friskt i tongångarna. Ungefär detsamma gäller för större delen av den resterande skivan. Men anmärkningsvärt är absolut Us (se video nedan), låten som fick mig och kommer få dig att stanna till och inse att Spektor kommer höra till de riktigt stora namnen om 30 år. Det känns trots allt så självklart att så är fallet. Enbart Us räcker som bevis för det. Jag pratar nämligen om låten som antagligen är det bästa jag hittills hört det här decenniet. Om låten som kommer rädda vilsna själar från att ta självmord. Och sen när den tar slut, flera år för tidigt känns det som, så känns det i alla fall som man fått dagen fulländad. Det är klart, det har väldigt mycket med tillfället att göra och även en del med dina högtalare och din stereo. Men kvarstår gör det att det här är nog en låt som kommer vissa mänskligheten att musik är mer än toner eller en konstform. Utan någonting oförklarligt.

n n n n / 4

Kraftwerk - "Trans-Europe Express" (1977)

Det finns miljoners miljarders kopior och inga original. Det originalet som en gång funnits finns inte mer och hur vi än forskar efter det är nog trots allt sanningen att vi aldrig kommer att finna det. Men för varje enskild individ finns det små original. Någonting ens åsikter alltid - för evigt, i låg eller hög grad - kommer att grundas i. Det kan handla om moral, om tro och om begreppet över vad som är vackert, inom konst t.ex. - vad det är som påminner en själv om någonting gott. Hur ska en bra film vara; eller hur musik ska låta för att åstakomma starka känslor. Alla har satt olika mallar, från en egen botten. Men det är sant, en persons grundpricip ändras nästan alltid, snart tycker man annorlunda än man tyckte som liten. Så är det ju. Ett undantag finns dock för mig som i tidig ålder hörde Trans-Europe Express. Skivan som enligt mig borde klassas som den fullständiga skivan, den som aldrig överklassas. Det är mitt orginal, som allting annat är utformat efter. Även om det inte är så, så ser det ut så från min synvinkel. Och under alla dessa år, har skivan inte ändrats. Så som många skivor ändras efter lyssnarens ålder och humör, så är det tvärtom jag som ändras av den här skivan. Skaparna? Ja, det är ju förstås legenderna Kraftwerk.

Det går långa perioder då jag aldrig lyssnar på den här skivan, och när jag väl gör det så sitter jag kanske inte heller i trans eller något sånt trams. Men det är ändå det viktigaste albumet för mig. För det första så tänker jag nog lite som den låter, skulle jag tro. Så beskriver jag hur Trans-Europe Express låter så avslöjar jag nog mycket av hur jag personligen tänker. För det andra så har jag lagt så mycket nostalgi i den här skivan. Det finns knappt inte en bra sak som jag inte förknippar med den. För det tredje har jag aldrig hört en skiva som överträffar Trans-Europe Express rent musikmässigt.

Trans-Europe Express består till stora delar av romantiska syntstycken som bygger upp sig rent av drömlikt, på ett sätt som jag ofta tycker filmmusik gör. Det är lätt för skivan att framstå som ett soundtrack. Absolut inte för en film. Men när man minns den där kvällen, så minns man den förstås tack vare det vackra soundtracket av Kraftwerk. Det är musik som travar på, i evighet och evighet, tills den till slut tar slut. Då är det underbara över. Sen kommer det nya popbandet, den nya folkskivan, vad som helst! Och det helt underbara byts ut till någonting som enbart är "bra" eller "makalöst bra" tills man ännu en kväll, någon gång i framtiden drömmer sig in i världen man besöker allt för sällan. Världen där allt låter som det ska, och ingenting kan bli bättre.

Lite mer konkret så är det trummaskinen som driver in en i denna abstrakta värld. Det är syntmelodierna som överträffar den klassiska hjältens pianofånerier, som i ett annat sammanhang skulle vara allt annat än fåniga. Bakom mikrofonen står Ralf Hütter, den riktiga hjälten, tillsammans med hans komanjoner som han vore värdelös utan, Florian Schneider, Karl Bartos och Wolfgang Flür. De har hittat inspiration i troligen världens viktigaste land, Tyskland, och jobbet är sköt i Kling-Klang- studion i Düsseldorf. Den mesta inspirationen kommer nu, likt på de andra skivorna, från teknologi. Maskiner och kopplingen mellan maskin och människa, är ofta teman Kraftwerk håller sig till. Nu är det förstås tåg som är i centrum. Anledningen är faktiskt att David Bowie (och även Iggy Pop; därav textraden We meet Iggy Pop and David Bowie) som för tillfället bor i Berlin nyligen ordnade ihop Station To Station (1976) från året innan. En av hans absolut bästa skiva med en tiominuterslåt som titelspår som tuffar på rent av magiskt. Det blev en skiva med ett tema och med takter som Kraftwerk antagligen fascinerades en hel del av. I jämförelse med vad Kraftwerk skapade är dock Bowies fantastiska mästerverk ett korn i öknen.

För det är verkligen inte bara personligt. Jag är helt övertygad om att ifall jag hörde den här skivan för första gången idag, så skulle jag ändå anse att det var det vackraste jag hört. Det finns så mycket fördomar kring Kraftwerk - att de skulle göra oaptitlig techno (vilket tycks vara en genre som i.a.f. alla jag känner skyr med fruktan), eller någon sorts oseriös tramsmusik - och alla sådana yttrande är alla lika fel. Jag kan inte säga någon grupp som är seriösare eller går mer in för sin musik än Kraftwerk gör. Och även om vi har ett elektroniskt beat igenom titelspåret så har det betyt mer för hip-hop musik än för techno. Titelspåret är å andra sidan inte den låten jag först skulle rekommendera till en nykommen lyssnare. Mer lättsmält är då de övriga, mycket popigare och harmoniskare låtarna som musikunderet Europa Endless. Men det känns redan som jag skrivit en hel del och om folk ska orka läsa i huvud taget så får jag nog hoppa över att beskriva låtarna i detalj. Kvarstår gör det dock att den här skivan är det finaste jag hittills hört under den tiden som jag befunnit mig här på jorden och betyget blir inte svårsatt. Fem röda blodknoppar på sin plats!

n n n n n / 5

Art Brut - "Bang Bang Rock And Roll" (2005)

Det är fullt ös, det måste jag medge. Men är det alltid så positivt? Live kanske det är urhäftigt, men på skiva så blir det fort lite tjatigt om det inte görs smart. Men Art Brut vill nog inte riktigt vara smarta, det handlar snarare om att rocka loss, ha sex och rocka loss. Det är väldigt underhållande på scenen men hur långtråkigt och platt som helst på album. Först kommer en låt, som jag hoppar över, sen en till, som jag hoppar förbi, och sen en till och samma sak upprepar sig. Till slut tar skivan slut och jag har inte hört en enda låt. Så jag provar igen och samma sak händer. Jag orkar verkligen inte ta mig tid att lyssna på den här skivan, den gör mig bara deprimerad, för den ger mig inte någonting.

Ta exempelvis avslutande låten 18.000 Lira som är skivans extremfall. Den har en refräng, men det är allt. Det finns inga verser och det finns inget riff, utan istället är det bara en massa gitarrväsen. Visst, det hade väl varit ett kul sätt att avsluta skivan på - om det inte varit för att alla andra låtar låter likadant (fast med någon typ av riff, då). Fast det är inte riktigt sant, i en låt får man äntligen tid att andas. Rusted Guns of Milan känns faktiskt helt okej. Den ger mig i alla fall någonting gott och är trots allt en rocklåt, med lite mer hjärna. Jag kan tänka mig att det är enda låten på skivan som inte tog en dag hade baka ihop, för om man kan spela gitarr så är det ju bara att komma på några fräsha, lätta (och trista) riff och skriva lyriken, så har man resten av skivan. Men, som sagt, pluspoäng till att de då och då tänker till.

Art Brut har blivit någelunda populära i hemlandet England. Eller, jag vet inte hur det ligger till med publiken, men de har i varje fall inte fått helt dåliga skriverier. Jag kan helt klart förstå det. De har ju en del energi och det handlar ju i alla fall troligen mer om att köra rock'n'roll än att känna pengar, musiken att döma. D.v.s. att lite rocksjäl finns trots allt. Men i stora drag gör musiken mig mest ledsen, så är det dessvärre. Att Art Brut sjunger på brittiska gör mig egentligen inte alls på något sätt över huvud taget gladare.

Men förutom att den här skivan är ett bottennapp så ska jag inte låta allt för orättvis. Som jag skrivit, så finns det ju några sorts ambitioner, och resultatet väsnas inte hela tiden, bara nästan hela tiden, vilket är tillräkligt för att betyget inte blir så högt. Tro inte nu att jag skyr all likartad musik för det gör jag rakt av inte. Det finns en massa musik som väsnas som gör mig störtglad och har de flesta genidragen man kan önska sig. Ofta ska det låta för att man ska få ut någonting ur musiken. Men i det här fallet är det skit samma. Det skulle nog bli lika dåligt hur än Art Brut gjorde.

n / 1½

MxPx - "Secret Weapon" (2007)

Det här är vad amerikanarna kallar punk, men som vi här i Sverige kallar skatepunk eller collegerock. I vilket fall som helst, så är MxPx ett av de få "collegerock"- banden som jag gillar. Det finns många band i den här stilen som kan kännas omusikaliska och som om de inte vet vad de gör med instrumenten. I vilket fall som helst, så fick jag reda på MxPx genom en genialisk hemsida,last.fm . Där man "skrobblar" sin musik genom iTunes och sedan får reda på vilken musik man skulle kunna gilla i ungefär samma genres som man själv lyssnar på. Det mesta av musiken som sidan föredrar känner man igen från innan, men det finns dessa små undantag. Som MxPx.

MxPx är som sagt så kallad skatepunk eller collegerock. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är bra. Fast det låter lite som allt annat man har hört, men ändå så är det något med MxPx som gör att de sticker ut, jag kan dock inte sätta fingret på det riktigt, men någonting är det! Skivan börjar med låten Secret Weapon, som för en gångs skull är en av de bästa låtarna på skivan. Det brukar vara så, tycker jag i alla fall, att låten som dom döper skivan till är lite halvdan. Men inte nu inte. Secret Weapon ligger på en delad förstaplats med Shut It Down. Men det är ju bara så jag tycker.

Fast vad vet jag? Jag har bara det här albumet. Eller, bara och bara. Det räcker långt. MxPx är den typen av musik som man aldrig blir trött på. Det går helt enkelt inte. Det kanske beror på att låtarna är såpass skiftande i stil och tempo så att det inte låter som samma sak hela tiden, som det mesta kan göra. Vissa av låtarna på Secret Weapon kan däremot gå lite för långt från vad de egentligen spelar och gör så att man bara sitter där och undrar vad som hände. Jag säger inte att det finns några dåliga låtar på plattan, för det gör det inte.

Jag har inte så mycket mer att säga om Secret Weapon. Det är en jättebra skiva, fast det kanske bara är min åsikt. Men jag tror att alla gillar MxPx. Lite grand. Innerst inne. Jag ger den här skivan en 4. För visst, det är ett helt underbart album, men jag kan inte ge skivan en 5, för det finns mycket bättre saker, och jag kan inte säga att MxPx är världens bästa artister när man kommer till själva spelandet, men det hör lite till genren.

Videon är Secret Weapon. Jag tycker att videon är ganska överdriven. Jag gillar inte videos när bandet försöker visa att de är så himla coola. Men det är låten man ska lyssna på, för det är den som är bra. Och då menar jag det. Tack för mig, skaterock-pastej.

n n n n / 4