Vi hade kanske kunnat räkna ut att det här skulle komma en dag. Men för sisådär tjugo år sedan då jag inte levde, måste det varit svårt att tro. Fast med det ständigt mer bidragande elektroniska instrumentet och Japan som ett nytt musikland (med genrer som visual-kei, men här är shibuya-kei speciellt i benämnelse) känns det inte längre så konstigt. Cornelius (som egentligen heter Keigo Oyamada) är ifrån japan och gör riktigt unik och udda elektronisk musik i stil med, egentligen, inte så mycket annat. Okej, visst låter det ibland en del som Fennesz och även ganska många andra band, men i sammanhanget av modern musik så är det väldigt modernt – i alla fall i mitt tycke då jag kommer från västvärlden och aldrig hört talas om shibuya-kei.
Men att vara modern är kanske inte bara positivt, även om jag gillar den enda skivan jag hört av Cornelius (som släppt skivor sedan 1994), den skivan som ska recenseras här och nu: Sensuous, så kan en låt som Gum och ännu mer Scum bli väldigt jobbig. Gum bara väsnas även om det någonstans döljer sig en melodi någonstans i den; Scum däremot har ingen melodi utan låter bara jobbigt, tur nog är den kort. Men förutom dessa låtar är klagomålen minimala. Sensuous har mycket att ge, till de som vill dansa finns sköna trummor och till de som gillar fransk gitarrpop (typ, som Bossa Nova) är det bara att genast kolla upp Music och möjligen också Breezin’. I Like A Rolling Stone får vi höra rymdaktig ambient så som Jean Michel Jarré skulle gjort den. Dessutom har skivan oftast en skön stämning, fast det är klart att stämningen skulle kunna vara snäppet bättre utan t.ex. Gum och Scum.
Ändå känns det löjligt att klaga på just dessa två låtar. Speciellt Gum som numera är Cornelius populärast låt. Man känner sig som någon gnällande gubbe som jämrar sig över rock’n’roll på 60-talet. Samtidigt som jag anser att det bara är buller så inser jag att det kanske är den moderna musikutvecklingen och att den kanske i ett annat sammanhang skulle sitta bättre. Kanske vill vi ha det så, kanske vill vi inte, utan bara säger att vi vill. Det spelar ingen roll egentligen, det är solklart att Sensuous faktiskt förlorar på bullerlåtarna och hade låtit bättre om hela skivan svävande likadant som i exempelvis Wataridori som svänger på ett helt unikt sätt och kanske lyser starkast på skivan. Trots alla men så tycker jag den här skivan är riktigt bra och jag skulle vilja höra mer av Cornelius. Rekommenderas verkligen, men det är möjligt att det finns bättre skivor i Cornelius arkiv.
n n n n / 3½
0 kommentarer:
Skicka en kommentar