1969. Rymdhystorin var som högst i världhistorien, Neil Armstrong var den första mannen på månen och fler utflykter var på utgång. USA tävlade mot Sovjet Unionen om en massa saker som hade koppling till rymden och alla satt spända och lyssnade på deras gamla transistorradior för att höra mer. Rymden hade aldrig varit mer spännande och skulle kanske aldrig bli det. Men med bl.a. Stanley Kubricks mästerverk 2001: A Space Odyssey, och en massa annan sci-fiction- böcker och filmer från tiden så antar jag att det också uppstod en rädsla, en rädsla för rymden som finns hos en massa människor. David Bowie var också en grabb som ville utnyttja folkets intresse för det stora där uppe, eller så var han själv imponerad, vilket kanske var mer troligt.
David Bowie hade varit med i en hop band innan han i slutet av 60-talet ställde sig inför en solokarriär. Det första genombrottet var just detta, en skiva där titelspåret handlade om en rymdresa. Space Oddity är idag en av Bowies kändaste låtar. En låt om en man, Major Tom, som åker upp i rymden och snart inser att han aldrig kommer att få återvända till sin hemplanet Tellus. Egentligen har inte texten någon betydelse, det är nämligen ett sånt där mäktigt popmästerverk som vi allt för sällan ser nu för tiden.
Skivan är i övrigt något av vad jag skulle kalla början på en ny era av pop. Innan Space Oddity- albumet, så fanns det inget liknande inom genren. Pop var någonting glatt som var direkt och som man dansade till (med vissa undantag). Space Oddity var någonting vackert. Det var ingenting självklart, det lät bra, mer än den där gången 1965 när vi dansade, det lät bra, en miljon gånger. Space Oddity vill inte riktigt ta slut.
Men jag överdriver lite, några låtar är precis så direkta som mycket av det som kom på 60-talet. Men när jag pratar om Space Oddity är det nästan aldrig de låtarna som först dyker upp i huvudet. Istället är det de riktigt genialt genomtänkta låtarna så som högsta höjdpunkten på skivan: Cygnet Committee. Det känns som en oändlighet, men dryga 9 minuter är ändå på tok för kort tycker man efter att man har fått smaka av kraften från den unga krabbaten som börjat sin utveckling mot att bli en gigantisk gud. I den här låten är han gud. Och den har onekligen gjort mig till en annan människa. En människa som hört den här låten kan inte göra annat än att älska musik. Det är en sån där låt som börjar helt fantastisk bra men bara blir bättre och bättre. Det är Bowies livsförklaring. Hans förklaring till någonting övermänskligt. Ja, och då blir man verkligen religös för mindre...
And I close my eyes and tighten up my brain
For I once read a book in which the lovers were slain
For they knew not the words of the Free States' refrain
It said:
"I believe in the Power of Good
I Believe in the State of Love
I Will Fight For the Right to be Right
I Will Kill for the Good of the Fight for the Right to be Right"
Efter ett sånt mästerverk fortsätter låtarna att vara väldigt bra, men likt Kebnekaise bredvid Mount Everest förminskas de lite, även om de är riktigt bra låtar. Men pampiga Wild Eyed Boy From Freecloud är förstås alltid underbar och även avslutande Memory Of A Free Festival är makalöst häftig med den upplyftande kören och känslan av någonting maffigt som aldrig kommer ta slut sätter sig. Gång på gång på gång spårar skivan ut i låten och skivans sista textrad tillsamman med ett lättsamt instrumentväsen:
The Sun Machine is Coming Down, and We're Gonna Have a Party
n n n n / 4
0 kommentarer:
Skicka en kommentar