David Byrne... Åh, vilket härlig gubbe! Tänk om alla musiker vore som han. Musiker som gör precis vad de vill, det finns en del såna. Bland dem hör Elvis Costello, David Sylvian, Brian Eno, Paul Weller och förstås David Byrne till. Snubbar som vet vad de verkligen vill och aldrig står och stampar på samma fläck mer än nödvändigt. På Grown Backwards visar Byrne att han vill mer än en sak. Mestadels är det pop långt ifrån den punken som hans forna band Talking Heads låg bakom men det här också en skiva med opera, och med avslutande Lazy är det också ett funkalbum. Det spelar egentligen ingen roll vilken genre Byrne gräver in sig i, det blir bra hur han än gör.
Det är egentligen bara en sak som Byrnes musik idag har gemensamt med den musiken han framställde med Talking Heads för ganska exakt 30 år sedan. Det de har gemensamt är intelligensen. Det är svårt att förklara, men man måste vara riktigt genial om man gör såna melodier som Byrne gör. Gång på gång sätter han pricken över i. Och Grown Backwards är långt ifrån något undantag. Många artister brukar bli gamla och tråkiga på så många år, men i David Byrne tar aldrig energin slut. Svakor har han förstås haft i min mening, men det är ändå rent av fantastiskt hur en artist aldrig slutar förvåna.
Så är fallet när Byrne tar ton tillsammans med Rufus Wainwright och gör opera i Au Fond Du Temple Saint. Hur många popstjärnor gör sånt? Men i det här fallet känns det så självklart och helt naturligt. Antagligen har ingen av dem några erfarenheter av att sjunga opera och deras röster verkar inte helt vara lämpade för det syftet heller, men visst blir det bra och inte bara bra, utan fruktansvärt bra. Troligen så hade ju också Byrne roligt med att göra stycket och det är sånt som får mig att tycka att han är den ballaste personen i musikhistorian, han gör vad han vill och inte vad publiken skriker efter. Ibland blir det kanske inte riktigt helt bra, men oftast så är resultatet lyckat. Större delen av skivan tillhör förstås benämningen "pop", men även poplåtarna är helt olika, ibland är det storslaget och ibland låter det så väldigt smått. Det går inte riktigt att beskriva hur låtarna förhåller sig till varandra, för de har alla egna relationer till de övriga låtarna, och skivan är totalt 15 spår, så för en förklaring krävs alldeles för mycket plats än jag tänker slösa tid på här. Dock kan man säga att i stort sett alla poplåtar på skivan har en mer eller mindre "touch" av klassisk musik, men även av andra musikslag.
Så till slut sätter Byrne punkt för musikkalaset i tidigare nämnda Lazy och från att man legat i fåtöljen och njutit kastas man upp på golvet för en svängom i det riktigt funkiga. Ja, Byrne är tuffast i världen, kommer jag bli musiker någon gång så ska jag göra likadant.
n n n n / 4
0 kommentarer:
Skicka en kommentar