Tillbaka till 1969... tillbaka till den sanna hårdrocken, och tillbaka till det psykedeliska... Återupplivelse, sammansättningen och slutligen... kalas! Deep Purple är nu här igen, fulla med energi och de tänker göra precis det som de gjorde förre genombrotten, fast lite bättre och lite modernare, de tänker göra grym musik. Nu är de förstås svenskar under ett roligare bandnamn: Dungen. Deep Purple är de förstås inte, men med sådana riff blir de lätt förväxlade. I deras hittills avklarade karriär ligger Ta Det Lugnt i mitten av discografin. Innan kom Stadsvandringar som kanske var lite för lättsam, och efter kom Tio Bitar som kanske blev lite för hård. Perfekt blev det där emellan med Ta Det Lugnt. Aldrig har väl någonting skitit varit så rent?
Jag tänker på de stökiga gitarrerna och de krokiga gitarrsolona och riffen, när det blir rejällt ostadigt och när det utartar sig. Men det går aldrig för långt, absolut inte. Sånt här vackert skrammel gjordes inte ens på "den gamla goda tiden" (när det nu var). Ta Det Lugnt är med andra ord ett helgjuten rockalbum, men också mer än så. Här finns också mer - som tidigare nämnt - psykedeliska utfarter. Titelspåret drar ut i ett långt gitarrsolo men landar till slut i pianospel och jazzharmoni. Och det är inte bara där som känslor utbyts. Den här skivan är en känslofestival. Efter titelspåret rullar en helt annan sida av Dungen ut som lär vara okänd för de som inte hört första skivan som inte alls är en rockskiva. I Lejonet & Kulan möts vi plötsligt av tvärflöjt som övergår i, just det, orgel. Och som vanligt är orgel någonting obeskrivligt i rätt sammanhang. Rätt, är det förstås. Ännu mer träffsäkert är det när orgel förvandlas till gitarrer och snart är det åter igen en rockskiva.
Mest motbjudande för den som vägrar progg måste Du E För Fin För Mig vara, jag älskar den natuligtvis, men det är ingenting som givet går hem. Svensk folkmusik och progg och sånt där, brukar de flesta svenskar jag känner ha svårt för. Utlänningar däremot, kan nog tänkas tycka bättre om det, därav har Dungen, med just denna skiva röjt stora framgångar i exempelvis U.S.A. och nämnvärda fans är bland annat Bruce Dickenson (Iron Maiden) och Wayne Coyne (Flaming Lips).
Låten Panda som du kan se här nedan blev en hit och hör verkligen till de absolut starkaste spåren. Redan första gången jag hörde den så gick det upp för mig hur svensk den är, och riffet påminer mycket om ett på en av mina favoritskivor, Deep Purples självbetitlade tredje skiva. Det kanske mest underskattade albumet någonsin. Men låten är ändå inte den bästa. Det är omöjligt för mig att tycka det när en låt som så fullkomligt exploderar, så som avslutande Sluta Följa Efter gör, är med på skivan. Där kan man verkligen snacka kaos, men möjligen även det finaste kaos man kan framställa. När en sån låt spelas live tvivlar jag inte på att det måste vara minst lika bra som att se Led Zeppelin på scenen, och likheterna mellan Robert Plant och Gustav Ejstes scenagrenade är slående när jag ser Dungen på Nalen och Led Zeppelin på The Song Remains The Same- filmen. Att skivan är Svergies bästa rockskiva kan jag nog säga på rak arm. Bästa svenska skiva någonsin är det dessvärre inte. Och någon fempoängare är det väl egentligen inte heller, men det är inte alls så långt ifrån.
n n n n / 4½
0 kommentarer:
Skicka en kommentar