Grace Jones - "Island Life" (1985)

Efter 7 studioalbum var det dags för Grace Jones att göra en sammanfattning, en samlingsskiva. Efter den kom det bara två skivor, så möjligtvis så fick hon slut på idéer. Det enda vettiga är väl att samla ihop det allra bästa på en skiva, som en final på allt, kanske hon tänkte. Så blev Island Life till. Skivan som består av låtar från skivorna som släpptes mellan 1977 och 1985, vilket inkluderar Portfolio (1977), Fame (1978), Warm Leatherette (1980), Nightclubbing (1981), Living My Life (1982) och Slave to the Rhythm (1985). Det blev en samlingsskiva som fick mer uppmärksamhet än de flesta. Musiken, vilken delvis är redan från 1977 har absolut varit högst viktig för allt som kommit därefter, men speciellt 80-talet hade varit en helt annan tid om inte det varit för Jones.

Men för att lägga fram min egen åsikt så har de glasklarar hitar som samlats på Island Life lyckas samla damm på så många år. Den här typen av funkmusik är inte aktuell längre. Det man dansade till då skrattar man åt nu. Men det är faktiskt hemskt synd att det är så, för dåligt är det ju inte alls.

Det mesta, eller i stort sett allt, är covers och det kan man ju lätt ställa sig rätt negativt till. Musikaliskt krävs det kanske inte så mycket för att få fram någonting bra om man gör covers och kör en personlig grej. Men det här är oftast väldigt bra ändå. Allt man behöver höra för att förstå det är hennes La Vie En Rose (Edith Piaf)- cover från 1977 som inleder skivan. Den doftar sommar och funk på långa vägar och man kan inte göra så mycket annat än att njuta av det hur gammalt det än känns. Det känns ju i alla fall hundra miljarder gånger modernare än Edith Piafs version även om jag vägrar jämföra de med varandra (sånt gör man ju bara inte!).

Men, sen känns låtarna tråkigare och jag blir snart ganska tveksam. Det känns verkligen rent utsagt föråldrat och jag måste säga att det blir också min slutsatts - det här är inte tillräkligt bra, i alla fall inte längre. Det gäller främst de övriga låtarna från 70-talet och de som kom efter 1981. Någelunda mer positiv är jag gentemot de två Warm Leatherette- spåren där man bland annat hittar Roxy Musics Love Is the Drug där blippandet gör en totalt galen, men huvudsakligen i en positiv benämnelse, det gör låten mycket mer svängig. I Jones orginall från 1980 var det ju inget blippande i huvud taget, vilket mestadels gjorde den tråkig.

Men de riktiga kanonlåtarna kommer först därefter när materialet från den erkänt bästa skivan: Nightclubbing rullar igång. Astor Piazzolas Libertango, eller som Jones kallar den, I've Seen That Face Before ekar mystiskt med typiskt Piazzola- dragspel. Samma mystik finns i min personliga favoritlåt Walking In The Rain. Sen tar det slut och de sista låtarna är ingenting speciellt nämnvärt även om de är relativt kända. Dock är ingen låt på skivan dålig på något sätt. Det är bara det att det mesta på den känns så gammalt. Jag skulle säkert älska skivan om jag hörde den när den kom, men nu har mer än tjugo år förflutit. Funken i all ära, men de flesta låtarna håller inte. Ifall du nu inte hört Grace Jones så är det här ändå en skiva att börja lyssningen på, den säger ju en del och är trots allt en mycket coolare samlingsskiva är den flesta. Så ändå, trots allt, den här är värd att försöka få tag på.

n n n / 3