I början av 2006 så lyssnade jag en hel del på en ganska pinsam skiva. Det var en sådan där "Best Of"- av senaste året som ibland följer med i musiktidningar. Det allra pinsammaste var att tidningen som skivan kom ifrån inte var någon annan än självaste "Q". Nej, "Q" är ingen höjdare. Men det tyckte jag på den tiden, och skivan som medföljde i tidningen hjälpte mig en hel del med att bestämma mina framtida skivköp, jag köpte Bloc Party's Silent Alarm och Goldfrapp's Supernature för att nämna några. Ja, även en dålig musiktidning kan tipsa om bra musik. Men vad både "Q", "Uncut", "Mojo" och de andra brittiska tidningarna har till nackdel är att de alla är... just det, brittiska. Den engelska musiken får nästan alltid lite för mycket utrymme. Så är fallet med Hard-Fi, en typisk brittisk grupp som blir varmt bemöt i sitt hemland och sen likaså i alla länder för att den brittiska musiken alltid ska vara i centrum. Det där med att de ska vara i centrum är som en gammal tradition skulle jag tro, för förr i tiden gjordes ju den absolut bästa musiken i det där landet.
Hur som helst så diggade jag Hard-Fi's Tied Up Too Tight starkt när jag för första gångerna hörde den på denna "pinsamma" skiva. Det är en sån där låt man dras med av och älskar för att den har en sådan energi. Så jag köpte hela skivan som den kom ifrån.
Min första reaktion var inte alls särskilt positiv. Första låten och den största hiten Cash Machine höll helt klart klassen med Tied Upp Too Tight, den var till och med ännu bättre. För grejen var att Tied Up Too Tight kändes plötsligt helt död, i den låten kunde jag inte finna någon lycka i huvud taget längre. Större delen av skivan kändes ungefär lika dött. Ni kanske kan förstå, att när det blir sådär så känner man sig rätt lurad. Från att jag var helt övertygad om att jag hade köpt någonting skitbra på grund av pålitliga grunder, till att det vissade sig att dessa grunder plötsligt var värdelösa och likaså skivan jag köpt tack vare dem.
Men, att enbart klaga på Hard-Fi vore orättvist, musikaliskt är det inte alls så illa. Faktiskt, så är det väldigt bra. Men en skiva som så fort känns färdiglyssnad kan jag ändå inte kalla helt bra. Speciellt så är vissa låtar lite för stökiga för att de ska gå hem enligt mig. Första skivhalvan är faktiskt i stort sett skittrist förutom tidigare nämnda låtar som kanske duger lite grann. Allt som sker på skivan är så självklart, vi har sett skivuppbyggnaden hundra gånger förut. Även om det inte nödvändigtvis måste vara en nackdel så är det verkligen fallet här. Detsamma gäller egentligen andra halvan, men där känns låtarna faktiskt ganska bra. Det är de sista fem spåren som finns att tacka för att betyget är såpass högt som det är. De spåren är helt klart godkända, även om de kanske i huvudsak är ganska oorginella. Men speciellt sista låten, titelspåret, är riktigt bra, där Hard-Fi lyckas ge mig någon sorts god relation till dessa "CCTV In Operation"- skyltar som finns lite runt omkring i England, bl.a. på bussar. Jag förstår att Hard-Fi lyckats göra sig måttligt populära i hemlandet, men det är ingenting resten av världen kommer vilja lyssna på, hoppas jag.
We're the stars of CCTV
Making movies out on the street
We're the stars of CCTV
Can't you see the camera loves me?
n n / 2½
0 kommentarer:
Skicka en kommentar