Love - "Forever Changes" (1967)

Det finns mycket som är kraftigt överdrivet inom musikkretsar och bland lyssnarna - kan jag tycka ibland. Ibland blir det så stora saker av nya artister och varenda kritiker ska göra sitt bästa i sitt egna hyllningstal, och de som inte är så förtjusta får då anledning att bevisa att de är alternativa genom att kritisera skivan. Så var det redan på 60-talet, fast då var det ingen som kritiserade. Då var väl det mesta så fräckt och nyskapande att ingen ville göra bort sig genom att klandra det. Så skapades dagens ”klassiska skivor” så som Sgt. Peppers, Blonde On Blonde, Pet Sounds m.fl., de berör fortfarande, men enligt mig har de förlorat väldigt mycket av sin glans. Så är kanske också fallet med Love och deras mästerverk Forever Changes, även om jag tycker det absolut är ett bättre alternativ än de överstående.

Sitting on a hill … side
Watching all the people … die
I’m feel much better on the other side
/ The Red Telephone

Om nu inte klockan redan plingat till så är det bara att förklara. Visst fanns det ett 60-tals band som hette Love! Det är ju självklart att ett band med det namnet skulle existera. Med frontfiguren Arthur Lee (som dessvärre dog i augusti förra året) blev Forever Changes skivan de skulle förknippas med, för all framtid, och det med all rätt. Love brukar ofta dras fram som en psykedelisk grupp, men enligt mig är Forever Changes inte speciellt psykedelisk. Istället skulle jag vilja sätta den i ett fack någonstans mellan The Byrds och The Doors. Fast även den benämningen är ganska orätt. Det bästa sättet att förklara den här skivan är nog egentligen att säga att det är ”en typisk rockskiva från 60-talet”, fast lite extra bra. Ifall du vanligtvis inte brukar gilla musik ifrån det här decenniet bör du kanske undvika den här, men ifall du är musikvän på alla fronter så kör hårt!

Här får du de näst intill bästa pop- melodierna som önskas kan, kontraster i låtarna på flera olika håll, duktiga musikers förmåga att forma musik, ett speciellt tempo och framför allt riktigt härliga gitarrslingor med sväng i. Gitarrslingorna är väl kanske det som urskiljer skivan främst. Flera av låtarna avslutas storslaget med sådana. Och om någon låt skulle sakna en sådan så har den i varje fall någon form av prima melodi. Sen finns det också någon enstaka låt som kanske blir lite tråkig, men det är verkligen undantagsfallen. Och på andra halvan av skivan så finns det verkligen inga men. Till slut avslutas skivan med You Set The Scene (som är en sån där lite längre avslutningsspår med flera olika etapper) och det är bara att berömma. Nu 40 år efteråt är det lite underligt att Forever Changes verkligen tråkigt nog inte blev en större klassiker än vissa andra skivor som lyckades klättra högre. Men även om man idag kan säga att bandet Love är dött så kommer inte Forever Changes att dö, utan istället föralltid att ändras, för även om den står i det förflutna så flyter skivan än idag runt i våra öron.

n n n n / 4