När jag för de första gångerna lyssnade på PJ Harveys ”Is This Desire?” så fick jag den befängda idéen att PJ Harveys berömmelse har grunden i att hon sjunger ifrån ett mansperspektiv. Misstolka mig inte, men hon gör sån där typisk musik som går hem hos de musikintresserade gubbarna (egentligen är de inte gubbar, men de beter sig som sådana och gillar The Beatles). Jo, för det känns nästan lite som om det finns ett visst sätt som musiken bör låta om den är gjord av en kvinna för att den ska vara bra, enligt dessa gubbar. Det är svårt att säga precis hur jag menar, men ibland får kvinnliga artister extra beröm om de ryter lite såsom en man skulle gjort det. Försöker de vara feminister? Låter kanske jättefånigt, men det kanske är så? Fast när vi kommer till PJ Harvey så spelar det ingen roll. Hennes musik berör faktiskt. Det är i alla fall svårt att säga någonting annat än det när man pratar om Is This Desire?.
Det lättaste sättet att beskriva skivan är med en annan skiva: Post av Björk som kom 3 år innan. Där ifrån har PJ tagit mycket inspiration men Is This Desire? är absolut en mycket mer konventionell skiva. Björk är ju föresten också en artist som ofta hyllas i gubbkretsar, kanske är det mer på grund av att hennes musik låter annorlunda än att den är så pass bra som den verkligen är?
Hur som helst så påminner de två ovannämnda skivorna mycket om varandra. Ibland blir det galet konstigt och ibland galet vackert, någon Isobell, Cover Me eller It's Oh So Quiet har dock inte Is This Is Desire?, men däremot finns låtar präglade av i stort sätt hela resterande skivan. Men att jämföra den med en skiva som ni kanske inte har hört hjälper inte på något sätt. Istället skulle man kunna beskriva den som en påse med plockgodis. Med surt, sött, en hel del beskt och grymt mycket 90-tal.
Sen gör PJ, som alltid, mycket personlig musik, det blir lätt personligt när musiken börjar bli lite galen. För att man ska kunna gilla PJ måste man ge musiken mer än en chans. Men sedan så bryter den plötsligt ut och då lär man sig att verkligen gilla vad man hör. Så var det för mig, jag lyssnade på Stories From The City, Stories From The Sea (2000) för ett tag sedan utan att den gav mig någonting, men i och med att jag lärde känna PJ i Is This Desire så kändes även den som en väldigt bra skiva.
Men Is This Desire är inte helt klockren så som det kanske framståt hittills i recensionen. Visst, jag har lyssnat på den mer än någon annan skiva under senaste tiden, men något mästerverk är det inte. En mycket bra skiva, javisst, men inte mycket bättre än så. Det är klart att Angelene är riktigt fantastisk, The Wind har takten och titelspåret Is This Desire? är en låt som suttit sig fast i hjässan ordentligt och skivan innehåller också en drös andra bra låtar. Men ganska snart kändes de flesta låtarna lite avverkade. Samtidigt så känns de fortfarande så bra... Det är det personliga som gör det. Om du står i ett val mellan den här skivan och Björks Post så kan jag i alla fall säga att Post är ett bättre alternativ. Men, självklart ska du också ge den här en, men helst flera chanser. För benämningen "väldigt bra" kommer jag aldrig kunna ta ifrån den.
n n n n / 3½
0 kommentarer:
Skicka en kommentar