På andra halvan av 80-talet, efter MTV-revolutionen, så tror jag att musiken förändrades för gott. Till det sämre, till viss del. Men antagligen också väldigt mycket till det bättre. Det kan diskuteras, javisst. Anledningen till detta i så fall är någonting jag inte kan sätta fingret på. Men i början av 80-talet så spårade ju faktiskt musiken ut på sätt och viss. Plötsligt skulle alla göra musik och få bra beröm för den tack vare punken, och på grund av hårdrocken så blev plötsligt att låta högt viktigare än att låta bra, i vissa fall. Sen får man inte glömma synthpopen som snabbt blev omodern. När 80-talets mitt var nådd så skulle det inte låta som Depeche Modes Dreaming of Me längre (tyvärr, trots allt). Det var tid för förändring. Vissa klarade att förändras, som Depeche Mode, vilka fick ett mörkare sound, vissa klarade det inte, som Tears For Fears, som plötsligt blev tråkiga. En av de kraftigaste förändringarna var gruppen Talk Talk tvungna att ta. Deras två första skivor är riktiga syntpopsmonster, den första i bemärkelse - och så kunde det inte fortsätta. Så vad hände? Jo, de ändrade sig. Fram till slutet på 80-talet så lyckades de göra mästerverket Spirit of Eden (1988) och efter det hade de också gjort Laughing Stock (1991). Två helt skilda skivor ifrån de förstnämnda, nu var det istället lugn, stilla men också dynamisk musik som vi fick höra från Talk Talk. Som om det blivit förvandlade. Även om de första skivorna var bra så var det här i en helt annan klass. Så då kan man fråga sig, hur blev det sådär?
Ja, just det, jag missade en skiva! 1986 kom också The Colour of Spring och det var där den stora förändringen ägde rum. Eller, jättestor var den väl inte. Alla deras skivor tar sig ett bit på vägen mot Spirit of Eden. Men The Colour of Spring är hela mittpunkten av kariärren och, för att komma till saken, ett lysande album. Skivan innehåller två sidor, den ljusa popiga från dåtiden och den mörka djupa som kommer att bli gruppens framtid. På båda fronterna stoltserar de.
Skivan inleds med träffsäkra takter och barnsång i tuffa men ändå inte 100% övertygande (fast riktigt toppenbra ändå) Happiness Is Easy och efterföljs sedan av I Don't Believe In You vars intro luktar Hans Appelqvist men snart dras igång i ren Dire Stairs- anda och faktiskt är riktigt bra. Nya tag blir det sedan i Life's What You Make It (se videon nedan) som såklart blev en hit, men sällan hör till de allra största höjdpunkterna på skivan. Efter det blir skivan stillsam och känns långt ifrån allt tidigare utgett av Talk Talk. Andra halvan är i stora drag softare även om en del även där är helt klart popigt. Det är väl främst April 5th och Chameleon Day som ligger extremt nära det fantastiska ljudrummet det lyckades skapa senare.
Till slut, när avslutande låt åtta Time It's Time rullar igång så tänker jag att den här skivan måste placeras bland de främsta jag hört, men riktigt så är det väl inte. Allt är riktigt lysande bra, men allt är inte lika perfekt som slutet. Ett syntpop- album är det absolut, från den genren gick det först ifrån senare, men man skulle kunna kalla det mer moget än många andra skivor i samma fack. Ja, jag skulle nästan vilja säga, att i det här facket, så går det nog inte att leta fram så många bättre skivor, alls. Då blir det dags att leta ordentligt.
n n n n / 4
0 kommentarer:
Skicka en kommentar