Minimalism. Försiktighet, Evighet… Revolution. Nej, det sista får jag nog stå över när jag pratar om Young Marble Giants. Någon revolution blev det aldrig, det fanns väl ingen plats med tanke på alla dessa revolutioner som var på den tiden. Den tysta indiemusiken med starka new wave- drag fick inte kraft att slå igenom i allt annat ståhej, och så fortsatte det väl egentligen ändå tills The Smiths gjorde succé. Joy Division var ju lite punkiga så det gick väl, men när det ska bli så konstigt som Young Marble Giants, ja, då blir det ingen revolt. Musikrevolution är såklart ordet jag borde använda, men det är väl ganska självklart. Men okej, vad hände då egentligen?
Jo, såhär var det. Young Marble Giants är en trio ifrån Wales som bara gjorde ett enda studioalbum. Studioalbumet hette Colossal Youth och var, fram tills i år ganska bortglömt. Men nu i år har någon smartskalle knäckt idén om att återutge skivan på CD och därav har de efter nästan 30 år fått lite ny uppmärksamhet. Idag finns du ju plats för revolutioner. Så, bra idé, nu kom ju bandet även ut på turné och funderar på nytt skivsläpp och det är ju inte så lite illa.
Men nu förstår väl fortfarande inte, förstås. Varför skulle Young Marble Giants vara revolutionerande? Ja, det finns många skäl till det. På många sätt var Colossal Youth ett sannerligen unikt album. Ljudbilden lät väldigt lågbudget och som om det vore 60-tal och ändå så trodde jag när jag hörde skivan nu på 2000-talet att skivan var relativt ny. Ja, det låter verkligen som ett nytt band som drömmer tillbaka till dåtiden, medan det egentligen är ett dåtidsband med låg budget. Jo, man skulle nog nästan kunna kalla det här för den kanske allra första independent- skivan. Dock slog den ju aldrig igenom, så som jag tycker att den borde gjort, men, helt okänd var den ju inte riktigt heller. Men vad vet jag…
Mest bannbrytande är ändå det jag nämnde i början av recensionen. Minimalismen. Young Marble Giants vill inte låta för högt. De gör post-punk, men ändå så viskar de. Med hjälp av instrumenten de valt, däribland elektronisk orgel och Alison Starttons röst, så gör de motsatsen till vad hela världen runt omkring dem gör, det är så långt ifrån punken och hårdrocken man kan komma, på ett sätt. Ändå så är det post-punk, helt klart.
Det enda som egentligen är negativt med låtarna på Colossal Youth är att de kan bli lite jobbiga med orgelspelet även om det först och främst är en positiv faktor. Sådär grymt mysigt som det ska vara. Men, som sagt så kan det upplevas tjattigt, och det är egentligen mitt enda klagomål. Låtarna är idel korta, vilket är ganska positivt, och likaså är skivan relativt kort.
Föresten, är det verkligen något som jag inte gillar så är det många korta låtar i rad… Då skrobblas de på last.FM alldeles för fort! Men gör ett undantag för den här skivan, ifall du har någon sorts respekt för orglar.
"This music relaxes you, it’s total atmospherics. It’s just nice, pleasant music. I love it. The drum machine has to have the cheesiest sound ever. We’re going to be on a Young Marble Giants compilation, doing ‘Credit In The Straight World’. I had a crush on the singer for a while—didn’t everyone? I didn’t know much about them — the Moxham brothers, right? I heard they might be getting back together again recently. (NB: Stuart Moxham just produced one side of the new Beat Happening album, another of Kurt’s favorite bands). Isn’t it weird how, when you hear something like that, you still get excited, even though you know you shouldn’t? I first heard Colossal Youth on the radio, after I started getting into K music when I lived in Olympia. It was a year before I put out the ‘Bleach’ album." /Kurt Cobain, 1992 (Källa: Wikipedia)
n n n n / 4
0 kommentarer:
Skicka en kommentar