Archive - "Noise" (2004)

Ett stort mörker närmar sig staden; barnen skriker inte längre, fåglarna flyger inte, du skrattar inte; nu är det allvar, för det är Archive du lyssnar på. Seriös musik som sparkar dig i huvudet, som bränner hjärnceller men gör dig belåten, och det är trots vad jag hittills sagt inte hårdrock. Men det är rockmusik, rockmusik som är hundraprocentigt emotionell, men till skillnad från de tradiga emo- band har ett stort hjärta. Som Pink Floyds The Wall nästan; ibland beskriver det någonting jobbigt, ibland någonting ljuvligt, det enda som är beståndigt är att det hela tiden är bra. Fast The Wall var ett konceptalbum, en historia, någonting påhittat. Och som sagt, Archives Noise är en allvarlig sak. Det går förstås inte att jämföra det två skivorna med varandra, de är i helt olika klasser, och helt fantastiska - på olika sätt. Archive är ingen rockklassiker från 1979, utan ett elektronisk trip-hop album från 2004. Näst efter Goldfrapps Felt Mountain är det kanske det bästa inom trip-hop jag hört.

Det är en kyla i musiken när skivan inleds med titelspåret. De klättrande gitarrerna klättrar sig högre och högra upp desto längre in i låten man kommer, snart är man inte längre i verkligheten, eller är det kanske ditt man kommer? Runt mig är det en storm av olika gitarrljud, som travar runt mig i takt med trumslagen, någon sjunger, han verkar riktigt förbannad... Är det i Archives samvete jag befinner mig? Det hela fortsätter enda tills då det plötsligt avslutas och nästa låt går igång...

There’s a look on your face I would like to knock out
See the sin in your grin and the shape of your mouth
All I want is to see you in terrible pain...

... Usch då..

Men döm inte på orden, Fuck U är faktiskt helt underbar.
Nästkommande Waste blir det overkligt vackra lugnet förre stormen vilket består av andra halvan av den 9 minuter långa låten som får mig att smälta. tongångarna får en att känna sig helt försvarslös, som om man var ensam i världen, "när som helst" tänker man, "när som helst blir jag galen". Och det är verkligen en känsla att älska! Waste följs av Sleep och hjälplösheten består, samtidigt får de mäktiga stråkarna mig att bli religös för mindre. Fram emot slutet känner jag mig riktigt hoppfull.

Andra halvan av skivan drar igång i lite hårdare tag igen efter det lite längre avbrottet. Get Out tonar upp sig genom miljontals stratosfärer och övergår sedan i nästa låt i den kompakta klarheten. Det är så lugnt och balanserat att man plötsligt stannar till. Conscience stannar tiden och blir som en port till himmlen.

Men Pulse stampar igång skivan igen med trofasta takter. Och sen, efter det, när Love Song går igång, då jag vet att skivan börjar närma sig sitt slut, då njuter jag lite till. Kontrasterna i Love Song mellan klarhet, balans och de lite bökigare partierna i kobination med syntarna gör att skivan - tillsammans med sista låten Me And You som är ack lika romantisk som Love Song - avslutas, precis som ett värdigt slut på skivan borde vara. Alla låtar är lika bra, det går inte att välja den bästa, men det krävs nästan att de följs av varandra för att de ska komma i rätt sammanhang, i sig själva får låtarna kanske inte riktigt samma kraft.

Känslor, musiklandskap, romantik, hat, syntar, stråkar, balans och lite luftrum att andas under. Noise har sannerligen det mesta. Men det hör nog ändå inte till bland det bästa - av vad jag hört i mina dagar. I jämförelse med tidigare nämnda The Wall så slår den ju inte lika hårt. Men en skiva som absolut ALLA måste höra, är det ju absolut. Det finns inga ursäkter, det finns bara ett stort håll i din skivsamling.

Gillar du Noise, lyssna då på:
# Mezzanine (1998) av Massive Attack

n n n n / 4½