Art Brut - "Bang Bang Rock And Roll" (2005)

Det är fullt ös, det måste jag medge. Men är det alltid så positivt? Live kanske det är urhäftigt, men på skiva så blir det fort lite tjatigt om det inte görs smart. Men Art Brut vill nog inte riktigt vara smarta, det handlar snarare om att rocka loss, ha sex och rocka loss. Det är väldigt underhållande på scenen men hur långtråkigt och platt som helst på album. Först kommer en låt, som jag hoppar över, sen en till, som jag hoppar förbi, och sen en till och samma sak upprepar sig. Till slut tar skivan slut och jag har inte hört en enda låt. Så jag provar igen och samma sak händer. Jag orkar verkligen inte ta mig tid att lyssna på den här skivan, den gör mig bara deprimerad, för den ger mig inte någonting.

Ta exempelvis avslutande låten 18.000 Lira som är skivans extremfall. Den har en refräng, men det är allt. Det finns inga verser och det finns inget riff, utan istället är det bara en massa gitarrväsen. Visst, det hade väl varit ett kul sätt att avsluta skivan på - om det inte varit för att alla andra låtar låter likadant (fast med någon typ av riff, då). Fast det är inte riktigt sant, i en låt får man äntligen tid att andas. Rusted Guns of Milan känns faktiskt helt okej. Den ger mig i alla fall någonting gott och är trots allt en rocklåt, med lite mer hjärna. Jag kan tänka mig att det är enda låten på skivan som inte tog en dag hade baka ihop, för om man kan spela gitarr så är det ju bara att komma på några fräsha, lätta (och trista) riff och skriva lyriken, så har man resten av skivan. Men, som sagt, pluspoäng till att de då och då tänker till.

Art Brut har blivit någelunda populära i hemlandet England. Eller, jag vet inte hur det ligger till med publiken, men de har i varje fall inte fått helt dåliga skriverier. Jag kan helt klart förstå det. De har ju en del energi och det handlar ju i alla fall troligen mer om att köra rock'n'roll än att känna pengar, musiken att döma. D.v.s. att lite rocksjäl finns trots allt. Men i stora drag gör musiken mig mest ledsen, så är det dessvärre. Att Art Brut sjunger på brittiska gör mig egentligen inte alls på något sätt över huvud taget gladare.

Men förutom att den här skivan är ett bottennapp så ska jag inte låta allt för orättvis. Som jag skrivit, så finns det ju några sorts ambitioner, och resultatet väsnas inte hela tiden, bara nästan hela tiden, vilket är tillräkligt för att betyget inte blir så högt. Tro inte nu att jag skyr all likartad musik för det gör jag rakt av inte. Det finns en massa musik som väsnas som gör mig störtglad och har de flesta genidragen man kan önska sig. Ofta ska det låta för att man ska få ut någonting ur musiken. Men i det här fallet är det skit samma. Det skulle nog bli lika dåligt hur än Art Brut gjorde.

n / 1½