Kraftwerk - "Trans-Europe Express" (1977)

Det finns miljoners miljarders kopior och inga original. Det originalet som en gång funnits finns inte mer och hur vi än forskar efter det är nog trots allt sanningen att vi aldrig kommer att finna det. Men för varje enskild individ finns det små original. Någonting ens åsikter alltid - för evigt, i låg eller hög grad - kommer att grundas i. Det kan handla om moral, om tro och om begreppet över vad som är vackert, inom konst t.ex. - vad det är som påminner en själv om någonting gott. Hur ska en bra film vara; eller hur musik ska låta för att åstakomma starka känslor. Alla har satt olika mallar, från en egen botten. Men det är sant, en persons grundpricip ändras nästan alltid, snart tycker man annorlunda än man tyckte som liten. Så är det ju. Ett undantag finns dock för mig som i tidig ålder hörde Trans-Europe Express. Skivan som enligt mig borde klassas som den fullständiga skivan, den som aldrig överklassas. Det är mitt orginal, som allting annat är utformat efter. Även om det inte är så, så ser det ut så från min synvinkel. Och under alla dessa år, har skivan inte ändrats. Så som många skivor ändras efter lyssnarens ålder och humör, så är det tvärtom jag som ändras av den här skivan. Skaparna? Ja, det är ju förstås legenderna Kraftwerk.

Det går långa perioder då jag aldrig lyssnar på den här skivan, och när jag väl gör det så sitter jag kanske inte heller i trans eller något sånt trams. Men det är ändå det viktigaste albumet för mig. För det första så tänker jag nog lite som den låter, skulle jag tro. Så beskriver jag hur Trans-Europe Express låter så avslöjar jag nog mycket av hur jag personligen tänker. För det andra så har jag lagt så mycket nostalgi i den här skivan. Det finns knappt inte en bra sak som jag inte förknippar med den. För det tredje har jag aldrig hört en skiva som överträffar Trans-Europe Express rent musikmässigt.

Trans-Europe Express består till stora delar av romantiska syntstycken som bygger upp sig rent av drömlikt, på ett sätt som jag ofta tycker filmmusik gör. Det är lätt för skivan att framstå som ett soundtrack. Absolut inte för en film. Men när man minns den där kvällen, så minns man den förstås tack vare det vackra soundtracket av Kraftwerk. Det är musik som travar på, i evighet och evighet, tills den till slut tar slut. Då är det underbara över. Sen kommer det nya popbandet, den nya folkskivan, vad som helst! Och det helt underbara byts ut till någonting som enbart är "bra" eller "makalöst bra" tills man ännu en kväll, någon gång i framtiden drömmer sig in i världen man besöker allt för sällan. Världen där allt låter som det ska, och ingenting kan bli bättre.

Lite mer konkret så är det trummaskinen som driver in en i denna abstrakta värld. Det är syntmelodierna som överträffar den klassiska hjältens pianofånerier, som i ett annat sammanhang skulle vara allt annat än fåniga. Bakom mikrofonen står Ralf Hütter, den riktiga hjälten, tillsammans med hans komanjoner som han vore värdelös utan, Florian Schneider, Karl Bartos och Wolfgang Flür. De har hittat inspiration i troligen världens viktigaste land, Tyskland, och jobbet är sköt i Kling-Klang- studion i Düsseldorf. Den mesta inspirationen kommer nu, likt på de andra skivorna, från teknologi. Maskiner och kopplingen mellan maskin och människa, är ofta teman Kraftwerk håller sig till. Nu är det förstås tåg som är i centrum. Anledningen är faktiskt att David Bowie (och även Iggy Pop; därav textraden We meet Iggy Pop and David Bowie) som för tillfället bor i Berlin nyligen ordnade ihop Station To Station (1976) från året innan. En av hans absolut bästa skiva med en tiominuterslåt som titelspår som tuffar på rent av magiskt. Det blev en skiva med ett tema och med takter som Kraftwerk antagligen fascinerades en hel del av. I jämförelse med vad Kraftwerk skapade är dock Bowies fantastiska mästerverk ett korn i öknen.

För det är verkligen inte bara personligt. Jag är helt övertygad om att ifall jag hörde den här skivan för första gången idag, så skulle jag ändå anse att det var det vackraste jag hört. Det finns så mycket fördomar kring Kraftwerk - att de skulle göra oaptitlig techno (vilket tycks vara en genre som i.a.f. alla jag känner skyr med fruktan), eller någon sorts oseriös tramsmusik - och alla sådana yttrande är alla lika fel. Jag kan inte säga någon grupp som är seriösare eller går mer in för sin musik än Kraftwerk gör. Och även om vi har ett elektroniskt beat igenom titelspåret så har det betyt mer för hip-hop musik än för techno. Titelspåret är å andra sidan inte den låten jag först skulle rekommendera till en nykommen lyssnare. Mer lättsmält är då de övriga, mycket popigare och harmoniskare låtarna som musikunderet Europa Endless. Men det känns redan som jag skrivit en hel del och om folk ska orka läsa i huvud taget så får jag nog hoppa över att beskriva låtarna i detalj. Kvarstår gör det dock att den här skivan är det finaste jag hittills hört under den tiden som jag befunnit mig här på jorden och betyget blir inte svårsatt. Fem röda blodknoppar på sin plats!

n n n n n / 5