Med sin brittiska dialekt och sina flörtar till hemlandet så hör Lily Allen till det som jag skulle kalla en ny engelsk musikvåg. Sådana har inträffat flera gånger förut. Nu händer det igen, men den här gången är det väl ändå en rätt stor skillnad. Den här gången ska inte England erövra världen, nej, den här gången handlar det enbart om bekräftelse. Det handlar om, att nu äntligen så ska britterna sjunga på sitt eget språk: brittiska! Och England ska inte längre gå att förväxla med USA, Australien eller något annat engelskspråkigt land, så som det tidigare gjorts. För med band som Arctic Monkeys, Just Jack, Jamie T eller Amy Winehouse (för att nämna några) har England nu äntligen ett mer egensinnigt sound. På gott och ont, förstås, för den självklara följden är ju att musiken inte känns lika internationell längre, vilket är dumt.
Men musikskribenterna bryr sig inte. För de är vana med att England är bäst i branschen, så det spelar väl ingen roll att musiken låter lite mer engelsk i dagarna? Grejen är ju att mycket av engelsk musik inte är vad det har varit. Så när engelsk media, som påverkar oss en hel del, går ut i världen så är det den brittiska musiken vi köper. Så lyssnar vi på engelsk musik när det görs mycket bättre musik på andra ställen i världen - som Kanada, till exempel. Nåväl, det finns egentligen inget att klaga på, för mer och mer så minskar intresset för brittisk musik med tiden. De gamla engelska legenderna trillar ju nämligen till döds så småningom och då förs väl troligtvis tankarna någon annanstans. Om inte nya artister dyker upp och räddar landet. Det finns ju risk för det.
En artist som jag antar är lite lovande är väl Lily Allen, även om hur hon än kämpar har jag svårt att tro att hon ska bli någon hjätinna, men ändå. Hon är onekligen en ganska spännande debutant från förra året. Och visst blev det en rätt stor grej av det dessutom. Allt tack vare alla våran vän myspace.com där Smile snart blev låten som ekade på radion. Sen kom skivan med namnet Alright Still och den nåde genast höga omdömen. På sätt och viss blev jag genast vädigt tveksam till den, för det kändes som en sorts pop långt bort från min egna smak. Ni vet, sån där lite gungande nästan tuggummismakande pop med bara ett lager av något beat tillsammans med en kvinnlig röst och någon melodi. Men lugn, Lily Allen gjorde mycket smartare musik än så. Dock måste jag erkänna att hennes musik kanske på sätt och viss hör till "plattpopen". Låten som fick mig att inse att det här inte var någonting att säga annat än gott om var Littlest Things (video nedan) som från en början kändes tråkig men snart blev låten jag aldrig kunde tröttna på. Självklart var det den bästa låten när jag sedan fick tag på skivan genom en kompis. Redan då hade Littlest Things övertygat mig till att gå och se Allen spela live på Berns förra hösten och biljetter var redan köpta.
Men skivan var kanske inte riktigt så fenomenal som jag hoppas, men den var ändå tillräkligt övertygande för att jag skulle tro att det kommer gå väl den här kvällen på Berns. Och det fanns ju egentligen knappt en låt tillräkligt tråkig för att inte kunna bli en riktig storhit. Å andra sidan måste inte en hit vara bra. Det är däremot låtar som Friday Night och LDN. Bra är också Knock 'Em Out med trillande piano, där tankarna går till The Streets och Happy Mondays- doftande Take What You Take.
Allen verkar vara glad, och det gör mig glad. Och glad, ja, det var jag väl också den där kvällen på Berns. Live var Alright Still ett enda långt dansparty. Kvällen avslutades då med den till ytan jättefåniga Alfie som är en riktig höjdare om man lyssnar lite till. Alfie om Lily Allens lillebrorsa, avslutar naturligtvis även skivan.
Men lika bra som hon är live är hon tyvärr inte riktigt på hennes debutskiva, trots allt, alla låtar håller inte. Men i det stora hela så blir jag mer glad än ledsen av den, och det kan ju inte vara annat än positivt. Räddar ett fallande land gör hon nog aldrig, men bättre skivor än den här tror jag hon kommer att åstakomma.
n n n / 3
2 kommentarer:
Är det inte skoj att skriva kommentarer? Jag älskar att skriva kommentarer. Anyhow.
Jag har lite svårt för den här typen av musik, det känns inte riktigt som sådan musik som går att lyssna till bara som den är, utan man måste göra något annat medan man lyssnar på den. Du vet vad jag menar. Jämfört med annan musik ( nu menar jag Lilly Allen, och inte musik med brittisk dialekt ) som är bra musikaliskt och är intressant att lyssna på.
Det är sant, Alright Still är inte skivan som klickas på när jag enbart vill sitta och njuta av musik. Men det är inte heller som en sådan skiva man bör bedöma den utan som en skiva med syfte att göra mig glad, och det gör den.
Skicka en kommentar