För nästan ett år sedan var det på tiden att skivbolagssnubbarna tog sig i kragen och satte igång att återutge de där skivorna som isolerats från mig, den lilla grabben som bara köper musik i CD-format; de där skivorna av 80-tals bandet Lustans Lakejer som för 20 år sedan var ett av de riktigt stora svenska banden. Men idag har de tyvärr mött samma öde som Secret Service och många andra svenska syntband: de har blivit bortglömda. Men jag är den lyckliga som vet att när de gamla vinylerna äntligen dyker upp i en ny fräch utgåva med extraspår är det bara att masa sig iväg fortast möjligt till skivaffären. Det blev En plats i solen som jag genast la vantarna på och jag kan säga på en gång, att det var ett utmärkt val.
En plats i solen var den skivan som jag antog klämde högst, och ska jag vara ärlig så vet jag inte om det är så. För hittills har jag bara hört den skivan. Men att säga att det är en utmärk svensk 80-talsskiva kan jag med lätthet säga, kanske rent av den bästa jag av de jag hittills hört. Det är djupare än mycket syntpop, från det dunkla förstaspåret En främlings ögon som kanske trots allt är den riktigt stora höjdpunkten, ända till de riktigt grovalvarliga pianotonerna i En kyss för varje tår som får mig att ändra mig, och tänka att det kanske inte var första låten som drog i ryggraden mest, utan att det kanske var det där avslutande saxofonsolot som berörde mig ännu mer. Men det är sak samma. Det finns inte en enda låt som inte gör mig pirrigt glad i magen. Det är det som räknas.
Om man ska klaga på någonting så gillar jag inte riktigt lika mycket när det börjar kännas smått konventionellt som i Läppar tiger, ögon talar där det verkar finnas ett syfte att göra en hit. Att göra en hit är inte fel, men i det här fallet så blir det dumt, för de gör den inte alls lika bra eller i klass med resten av skivan även om den förvisso är riktigt bra även den. Bäst är det när fler instrument kommer in, när trummorna slår som Talk Talk skulle låta de göra, och när det läggs ut ett syntlandskap man hela tiden kan finna nya detaljer i. Och säg vad ni vill men Johan Kindes röst smälter samman i någon med musiken rent utmärkt för att ljudbilden ska kännas lika nära som exotisk och långa vägar ifrån. Som Japan! New romantica- bandet som enligt mig gjorde några tidlösa klassiker som alla borde höra. De var Lustans allra största inspirationskälla, och de har också haft ett finger i spelet då faktiskt Japans egna Richard Barbieri står för produktionen. Och vem är det som spelar sax om inte självaste Mick Karn. Jag tycker det räcker som bevis att det är en makalös skiva då dessa hjältar tog sig till Sverige för albumets skull.
Men det är nog ändå trummorna som gör skivan. Det är någonting med trummorna som är ständigt närvarande men ändå har ett sånt djup. Det finns bara ett instrument som ger samma effekt som trummor. Här är det tydligare än någonsin. Bland en 80-tals- värld av trummaskiner så var det ändå de rena klara bestämda orginallen som låg främst. Lyssna bara på Något måste brista och ni förstår precis vad jag menar. Men det gäller hela skivan. Fast det är en rad av instrument, en rad av låtar och en rad av duktiga musiker som gör den här skivan till en som jag inte riktigt kan slita från ett mycket gott betyg. Spring nu iväg och gör samma fynd som jag!
Gillar du En plats i solen, lyssna då på:
# Gentlemen Take Polaroids (1980) av Japan
n n n n / 4
0 kommentarer:
Skicka en kommentar