Här följer en lista på de 10 skivorna jag tycker bäst om från förra året. Den kanske kommer lite sent, sådär i oktober året efter, men jag behövde helt klart en hel del tid för att fundera ut den. Varenda skiva på listan (inklusive bubblarna) är underbar och helt klart värd att kolla upp om det låter intressant. Bilden till höger är huvudpersonen i konceptskivan som tog förstaplatsen.
01. Hans Appelqvist – Naima (Sverige)
Hans Appelqvist är den intressantaste svenska artisten, kanske någonsin. Det känns som om all musik blir pinsam i jämförelse med Hans genidrag. Det är simpelt, men det är vackert, det är nytänkande och delvis ett nytt sätt att göra musik. När jag säger att Naima är förra årets bästa skiva så kan man se det som en tapperhetsmedalj, men det är mycket mer än så. För Naima är verkligen förra årets bästa skiva.
02. Beirut – The Gulag Orchestra (USA)
Det är med tankarna på våra kära balkanländer som Beirut gör indiemusik för små människor på jakt efter majestätisk musik. Hela tiden tonar en orkester upp sig och höjdpunkterna blir hela tiden de ständigt återkommande blåsinstumenten. Men även pianon, dragspel och en massa andra instrument framkallar rysningar när den här lilla spolingen till geni kockar ihop ett mästerverk likt inget annat.
03. Mogwai – Mr. Beast (Skottland)
Jag trodde först att Mr. Beast var vad som skulle bli den ”dåliga skivan” i Mogwais discografin, men efter ett tag förstod jag att det var precis tvärtom. Det här, mina damer och herrar, är den ”utmärkta och perfekta skivan” – den som du aldrig glömmer bort. Post-rock som låter som det ska, nämligen dynamiskt och dödligt vackert. Det här skulle kunna beskrivas som det ultimata soundtracket på hösten.
04. Trentemøller – The Last Resort (Danmark)
Det är resande, stundvis tung musik någonstans mellan synt och techno. Det är en skivan som dunkar på oberört med riktigt kraftfull bas. Det känns som den hela tiden är på väg någonstans, men den når aldrig sitt mål, utan det är resandet som står i centrum. det är danskt, øverväldigande, øvertygande och øverbart!
05. Junior Boys – So This Is Goodbye (Kanada)
Årets helgjutna syntskiva som låter så rent och klart att det är svårt att tycka annat än gott om den. Det blir plötsligt varmt och skönt i öronsnäckorna och leendet är omöjligt att hejda när syntar och trummor blandas om så väl i ren myspys. Det går runt och runt, och jag vill aldrig att det ska ta slut.
06. Hot Chip – The Warning (England)
I augusti 2006 låg jag i hängmattan och tittade på molnen. Genom mina öron studsade vacker syntmusik. Så var det faktiskt, vackert. Och det var Hot Chip, faktiskt. De som klättrat högt upp på många årsbästa- listor. Fast självklart har de en given plats även på min.
07. Regina Spektor – Begin To Hope (Ryssland/USA)
Till slut kom jag fram till att förra skivan Soviet Kitsch kanske var bättre, men det spelade ändå ingen roll. Begin To Hope är ju lysande ändå. Det händer ju trots allt mer i musiken den här gången och kompotten är lite mer blandad. Det finns vackra poplåtar, klassiskt inspirerade pianoperioder, gitarrer och stämningar som jag vill ha dem.
08. The Feeling – Twelve Stops And Home (England)
Tydligen är det här det stora ”guilty pleasure”- bandet i England just nu. Löjligt, då deras debut från förra året i stort sätt rakt igenom är lysande. Den här skivan drar igång mig i någon sorts töntpop som jag inte är van med att älska. Men, allt går verkligen precis rätt, precis som det ska, så vad gör man?
09. Final Fantasy – He Poos Clouds (Kanada)
Precis som Beirut, så gör Final Fantasy indiemusik inspirerad av någonting annat. Owen Pallett, som han egentligen heter, använder sig enbart av instrument som vanligtvis förknippas med klassisk musik. Resultatet blir en skiva både gripande, dynamisk och riktigt knasig men framförallt - strålande!
10. The Knife – Silent Shout (Sverige)
I Sverige var ju årets band The Knife, det verkar det nästan som alla tycker, och även jag gör det. Förra skivan Deep Cuts började så småningom kännas tråkig, men det gör aldrig Silent Shout som i ett tekniskt syntlandskap sprider djupa mystiska toner och bara blir bättre och bättre.
__________________________
Fem bubblare:
Joanna Newsom - Ys (USA) - Som underligt nog inte kom med på topp 10 fast det är förra årets folkskiva som aldrig tycks vilja bli ointressant.
Whitest Boy Alive - Dreams (Norge/Tyskland) - Som ständigt gör mig glad och är en glasklar och väldigt underhållande popskiva.
Anna Ternheim - Seperation Road (Sverige) - Som kanske inte är i närheten lika bra som Annas förra Somebody Outside, men trots det rent av fantastisk.
Peter Bjorn & John - Writer's Block (Sverige) - Som är en skön skiva med poplåtar av toppkvalitét, som man helst vill lyssna på igen och igen och...
Thom Yorke - The Eraser (England) - Som är mörk och omtumlande, precis som man bör förvänta sig från frontpersonen från Radiohead.
2 kommentarer:
Tyvärr kan jag inte få sådär stor jämförelse med din lista, eftersom jag själv bara hört ett album; "Begin to Hope" av Regina Spektor. Med det sagt, vill jag ändå säga att det är en stor rekommendation av dig, Filip, som har en mycket bra musiksmak. Jag får ta och bocka av dessa albumen, en efter en...
Finfin lista, tycker jag som har med flera av artisterna på min top-10 när jag tänker efter.
Skicka en kommentar