Den unga fröken Regina Spektor var förra året namnet på alla som hade i syfte att lyssna alternativt läppar tack vare den senaste skivan Begin To Hope. Ett lysande album men knappast någonting som drog sig ut ur populärmusiken tillräckligt mycket för att det för min del ska förknippas som någonting särskilt alternativt. Vad alla som gillar Spektors musik relativt mycket vet är att om man vill ha någonting mer alternativt så bör man backa ett steg i discografin. Där finner man Soviet Kitsch. En skiva som, visst, är mycket mer balenserad, men ändå, väldigt mycket mer alternativ om det nu är benämningen man letar efter. Fast att säga att någonting är "alternativ" är ju egentligen ett ganska korkat sätt att tolka musik. Ett alternativt rockband, en alternativ folkgrupp, vad säger egentligen det om musiken? Inte så mycket. Så jag får nog göra det lite enklare.
Regina är född i Sovjet Unionen där hon växte upp mitt emellan pianon och rockband introducerade av familjen. Vid nio års ålder flyttade familjen till U.S.A. och äventyret kunde börja. Så mycket mer detaljer tänker jag inte gå in på, två skivor, 11:11 och Songs gjordes och därefter kom Soviet Kitsch. En skiva som i huvudsak drivs på två instument, piano och stämband. En knappast unik kombination, men verkligen den kombationen som kan skapa stora känslor om den framförs på rätt sätt. Regina Spektor som både är insatt i rock och klassisk musik vet hur man lyckas med det. Hennes sånger är delvis påhittiga, delvis vackra, delvis experimentela och delvis tidlösa. Det står helt klart för mig att hon är en fantastisk låtskrivare. Men hon har fler fördelar än så. För inuti Spektors strupe så döljer det sig en makalös röst och i hennes fingrar har hon tränat in hur man spelar piano rent av galant. Ibland släpps det in några trummor eller något annat instrument, men huvudsakligen är det enbart piano och rösten som spelar roll. Och det gör rent av ingenting, det är precis lagom påklätt som det är.
För att precisera mig så är skivan fantastisk. Den finns förvisso några saker jag reagerar på. En sak är vad en låt som Your Honor gör på skivan. En rocklåt, mitt i allt ihop, som kommer efter Regina och hennes bror språkar i tystnad om just Your Honor ("That song that goes like du-nu-nu-nu-du-nu-nu", som brodern Barry kallar den) då plötsligt låten bryter ut och dynamiken blir hög. Det känns som just det var syftet med dessa två låtar - att skapa lite dynamik. Men ärligt talat, det behövdes verkligen inte. Skivan är tillräkligt spännande utan sånt. Det är bara att lyssna på Chemo Limo som är ett fint exempel på en fantastisk låt, med kontraster mellan det klara pianot till det hoppiga. Där läger Spektor kraft på varenda ord och strofferna emellan byts det friskt i tongångarna. Ungefär detsamma gäller för större delen av den resterande skivan. Men anmärkningsvärt är absolut Us (se video nedan), låten som fick mig och kommer få dig att stanna till och inse att Spektor kommer höra till de riktigt stora namnen om 30 år. Det känns trots allt så självklart att så är fallet. Enbart Us räcker som bevis för det. Jag pratar nämligen om låten som antagligen är det bästa jag hittills hört det här decenniet. Om låten som kommer rädda vilsna själar från att ta självmord. Och sen när den tar slut, flera år för tidigt känns det som, så känns det i alla fall som man fått dagen fulländad. Det är klart, det har väldigt mycket med tillfället att göra och även en del med dina högtalare och din stereo. Men kvarstår gör det att det här är nog en låt som kommer vissa mänskligheten att musik är mer än toner eller en konstform. Utan någonting oförklarligt.
n n n n / 4
0 kommentarer:
Skicka en kommentar