Det var en gång en flicka som bar namnet Björk Gundmundsdottir. Redan som 11-åring gjorde hon sin första skiva, och många i trakten blev genast imponerade av hennes röst. På Island, där den här flickan levde, var allt annorlunda. Sagor som sedan länge var förklarade som orimliga, var inte riktigt bortglömda och det fanns en viss tro på dem trots allt. Och musiken: musiken var mycket viktigare på Island än den var i de flesta andra länder, även om Island var ett mycket litet land. Och detsamma gäller dagsläget.
Men på ett annat håll i världen - I England, så smällde punken igenom på 70-talet som en raket och snart nåde den även islänningarnas öron. Många gillade vad de hörde och försökte göra någonting eget av musikstilen. Men det var först när den lilla flickan Björk, växte upp och satte sig in i musikbranschen på riktigt som det klickade till ordentligt internationellt för landet. Från och med att Björks band The Sugarcubes uppkom och släppte deras debut Life's Too Good var Island ett land att räkna med.
Delvis var framgången överdriven. Visst, Sugarcubes består av några grymt duktiga musiker, och de har ett driv utan like. Trummor och gitarrer drar i typisk västerländsk anda igång farten och spelas riktigt utmärkt. Men även om de spelar bra så känns kan det lite torrt och begagnat ibland. Men så finns ju Björk på sång, vilket leder till att Life's Too Good blir högst egen. Hennes röst är till och med skild från hur den lät på hennes senare soloskivor. Här finns det något sorts jammande; ett punkigt uttryck som är svincoolt. Men jag hävdar ändå, succén över västvärlden var någorlunda överdriven. För hur bra låtarna låter vid första anblicken, så blir de flesta låtarna uttjatade efter endast några lyssningar. Det blir för mycket av den energin som finns i låtarna och istället blir de enbart sega. Mycket har med tiden att göra. På 80-talet så var nog sån här musik mycket mer tilltalande. Men idag känns det egentligen bara som om febern går upp.
Samtidigt är hitarna så som Birthday fortfarande intressanta, mycket tack vare Björks sång. Jag kan inte riktigt hålla mig från att tycka att skivan är ganska så bra trots sina tjugo år på nacken. Då, för tjugo år sen, måste Sugarcubes på partyt varit synonymt med totalt glädjeröj. Att sitta hemma i soffan lyssnande till Deus kan verkligen inte varit dumt. Det är något säreget som är svårt att sätta ord på i Einar Örn Benediktsson små inlägg i texten. Och just låtar som Deus och Birthday gör Life's Too Good till en ganska fin historia trots allt. Kanske just för att de inte är så smälfetta med krut och helt enkelt är lite enklare att ta till sig.
Gillar du Life's Too Good, lyssna då på:
# Soul Mining (1983) av The The
n n / 2½
0 kommentarer:
Skicka en kommentar