Kent - "Hagnesta Hill" (1999)

Alla vet hur hon ser ut. Tjejen som gillar Kent. Det finns en miljard fördomar runt Kent. Det finns en bred förakt för bandet. Men enligt mig är allt obefogat. De senaste tio åren har det enda Kent klämt ur sig - varit fantastiska mästerverk, och i största grad svensk musikhistoria. Idag finns det belägg för att kalla dem Sveriges största band. Även om det finns en rad andra filurer som kanske väckt större uppmärksamhet i utlandet så finns det inget svenskt band med större publik i hemlandet. Även om då många av dessa som skyr undan Kent föreställer sig fansen som knarkande, fåniga tonårstjejer som söker bekräftelse (fast de ska man väl mest tycka synd om?) så är det antagligen bara en promille av anhängarna som hittas i den klungan. För mig handlar inte Kent om allsång på Hultsfred utan till exempel om en söndagseftermiddag på landstället. Eller vad som helst. Kent är långt ifrån någon skitig musik som endast bör avnjutas i en gyttjepöl efter storgrälet med partnen. Kent är ett rockband som vilket som helst.

Men där ljög jag. Det finns inget rockband (eller popband, om du tycker det låter bättre) som låter som Kent. Det är klart, de har alltid varit riktiga snyltare från de senaste 30 årens musik, men det har knappast påverkat mitt tycke om skivorna. På senaste skivan: Tillbaka Till Samtiden, hittar man förslagsvis mängder av återanvändningar på Depeche Modes gamla syntstycken. Men vem bryr sig - egentligen?

Om vi gick tillbaka 8 år i tiden så skulle ett annat albumsläpp bli aktuellt. Hagnesta Hill var ny på marknaden. Det tidigare albumet Isola (1997) hade röjt stort och nu var förväntningarna stora och visst gick det hem för de flesta. Men Kent har aldrig stannat upp, och i sammanhanget är det alltid den nya skivan den som syns och märks mest. Jag, har dock inte glömt ett enda album gjort sedan 1997 och Hagnesta Hill är kanske den svåraste att lämna. Rocksånger och popdängor kommer ut ur iPoden, CD-spelaren eller datahögtalarna gång på gång och det verkar aldrig som om de tänker bli sämre utan snarare bättre för varje lyssning.

Skivan skulle förövrigt kunna klassas in i en trilogin med starten på Isola, slutet på Vapen & Ammunition och med Hagnesta Hill som mitt med tanke på att de alla har gemensamt att ha Zed Nagrano som producent, vilket lär ha påverkat soundet en hel del.

Skivan börjar rätt väntat, i tre låtar som är som gjorda för radioapparaten. Kungen är död och Revolt III är de två inledande låtarna som sitter så rakt på att man knappt kan hålla sig från att ta steget till att bli vansinnig. Riff, som knappast är nytänkade men ack så känsloladdade att man sitter stel och önskar att man aldrig skulle dö. Ja, det finns en anledning till att många deprimerade människor gillar Kents musik. För när det sedan blir sommarnostalgi, hitvarning och danspartaj på samma gång i Musik Non Stop försvinner alla ledsna miner. Ännu mer nostalgi blir det i refrängen på Kevlarsjäl och Bruce Springsteen har aldrig spelat munspel sådär inlevelsefullt. Även om det då känns som Kent redan nått klimax så tar sällan magin slut där, utan den över en timme långa skivan fortsätter med samma passion.

Efter över tio minuter i lite lugnare tempo - där bland annat Stoppa mig juni (lilla ego) ingår som med trumpet står för det kanske bästa på skivan - så går den andra singeln En himmelsk drog igång, där luftgitarr är en nödvändighet för lyssnaren. Efter det så är resten av skivan musik inte långa vägar från vad vi fick höra på Isola men jag är lika förtjust för det och de fyra sista låtarna är minst lika bra som de fyra första även om de är i ett helt annat tempo. Avslutande Visslaren är en typisk avslutande Kentlåt, likt 747 (som är bästa svenska låten genom tiderna) eller Mannen i vita hatten (15 år senare) som alla tonar upp sig (ofta med mycket gitarrer och en del syntar) rent gigantiskt och till slut exploderar i en krasch så att man efter de sista sekunderna på skivan känner en enorm känsla av lätthet, mättnad och lycka. I några minuter saknar man ord och stirrar tomt in i vägen. Obeskrivligt är då ordet som bäst beskriver hur man mår. Även om Visslaren inte är lika vacker som 747 så blir jag helt överväldigad.

Men det är inte bara bra melodier och intressanta instrument som gör den här skivan till bland de bästa jag hört. Det är Sverige. För det finns ingen skiva som speglar hur Sverige ser ut bättre genom musik än just Hagnesta Hill. Nej, det är någonting alldeles säreget med den här skivan kan få mig att tänka på klimatet och naturen här i landet. På hur människor lever och uppför sig. Det får mig att tycka att det här är den kanske älskvärdaste rockskiva som gjorts. Den blir nog inte lika bemöt i utlandet, men för mig som svensk, så berör den på alla sätt som går och jag måste erkänna, slutligen, att det bara finns ett betyg för såna album...

n n n n n / 5

The Sugarcubes - "Life's Too Good" (1988)

Det var en gång en flicka som bar namnet Björk Gundmundsdottir. Redan som 11-åring gjorde hon sin första skiva, och många i trakten blev genast imponerade av hennes röst. På Island, där den här flickan levde, var allt annorlunda. Sagor som sedan länge var förklarade som orimliga, var inte riktigt bortglömda och det fanns en viss tro på dem trots allt. Och musiken: musiken var mycket viktigare på Island än den var i de flesta andra länder, även om Island var ett mycket litet land. Och detsamma gäller dagsläget.

Men på ett annat håll i världen - I England, så smällde punken igenom på 70-talet som en raket och snart nåde den även islänningarnas öron. Många gillade vad de hörde och försökte göra någonting eget av musikstilen. Men det var först när den lilla flickan Björk, växte upp och satte sig in i musikbranschen på riktigt som det klickade till ordentligt internationellt för landet. Från och med att Björks band The Sugarcubes uppkom och släppte deras debut Life's Too Good var Island ett land att räkna med.

Delvis var framgången överdriven. Visst, Sugarcubes består av några grymt duktiga musiker, och de har ett driv utan like. Trummor och gitarrer drar i typisk västerländsk anda igång farten och spelas riktigt utmärkt. Men även om de spelar bra så känns kan det lite torrt och begagnat ibland. Men så finns ju Björk på sång, vilket leder till att Life's Too Good blir högst egen. Hennes röst är till och med skild från hur den lät på hennes senare soloskivor. Här finns det något sorts jammande; ett punkigt uttryck som är svincoolt. Men jag hävdar ändå, succén över västvärlden var någorlunda överdriven. För hur bra låtarna låter vid första anblicken, så blir de flesta låtarna uttjatade efter endast några lyssningar. Det blir för mycket av den energin som finns i låtarna och istället blir de enbart sega. Mycket har med tiden att göra. På 80-talet så var nog sån här musik mycket mer tilltalande. Men idag känns det egentligen bara som om febern går upp.

Samtidigt är hitarna så som Birthday fortfarande intressanta, mycket tack vare Björks sång. Jag kan inte riktigt hålla mig från att tycka att skivan är ganska så bra trots sina tjugo år på nacken. Då, för tjugo år sen, måste Sugarcubes på partyt varit synonymt med totalt glädjeröj. Att sitta hemma i soffan lyssnande till Deus kan verkligen inte varit dumt. Det är något säreget som är svårt att sätta ord på i Einar Örn Benediktsson små inlägg i texten. Och just låtar som Deus och Birthday gör Life's Too Good till en ganska fin historia trots allt. Kanske just för att de inte är så smälfetta med krut och helt enkelt är lite enklare att ta till sig.

Gillar du Life's Too Good, lyssna då på:
# Soul Mining (1983) av The The

n n / 2½

Lustans Lakejer - "En plats i solen" (1982)

För nästan ett år sedan var det på tiden att skivbolagssnubbarna tog sig i kragen och satte igång att återutge de där skivorna som isolerats från mig, den lilla grabben som bara köper musik i CD-format; de där skivorna av 80-tals bandet Lustans Lakejer som för 20 år sedan var ett av de riktigt stora svenska banden. Men idag har de tyvärr mött samma öde som Secret Service och många andra svenska syntband: de har blivit bortglömda. Men jag är den lyckliga som vet att när de gamla vinylerna äntligen dyker upp i en ny fräch utgåva med extraspår är det bara att masa sig iväg fortast möjligt till skivaffären. Det blev En plats i solen som jag genast la vantarna på och jag kan säga på en gång, att det var ett utmärkt val.

En plats i solen var den skivan som jag antog klämde högst, och ska jag vara ärlig så vet jag inte om det är så. För hittills har jag bara hört den skivan. Men att säga att det är en utmärk svensk 80-talsskiva kan jag med lätthet säga, kanske rent av den bästa jag av de jag hittills hört. Det är djupare än mycket syntpop, från det dunkla förstaspåret En främlings ögon som kanske trots allt är den riktigt stora höjdpunkten, ända till de riktigt grovalvarliga pianotonerna i En kyss för varje tår som får mig att ändra mig, och tänka att det kanske inte var första låten som drog i ryggraden mest, utan att det kanske var det där avslutande saxofonsolot som berörde mig ännu mer. Men det är sak samma. Det finns inte en enda låt som inte gör mig pirrigt glad i magen. Det är det som räknas.

Om man ska klaga på någonting så gillar jag inte riktigt lika mycket när det börjar kännas smått konventionellt som i Läppar tiger, ögon talar där det verkar finnas ett syfte att göra en hit. Att göra en hit är inte fel, men i det här fallet så blir det dumt, för de gör den inte alls lika bra eller i klass med resten av skivan även om den förvisso är riktigt bra även den. Bäst är det när fler instrument kommer in, när trummorna slår som Talk Talk skulle låta de göra, och när det läggs ut ett syntlandskap man hela tiden kan finna nya detaljer i. Och säg vad ni vill men Johan Kindes röst smälter samman i någon med musiken rent utmärkt för att ljudbilden ska kännas lika nära som exotisk och långa vägar ifrån. Som Japan! New romantica- bandet som enligt mig gjorde några tidlösa klassiker som alla borde höra. De var Lustans allra största inspirationskälla, och de har också haft ett finger i spelet då faktiskt Japans egna Richard Barbieri står för produktionen. Och vem är det som spelar sax om inte självaste Mick Karn. Jag tycker det räcker som bevis att det är en makalös skiva då dessa hjältar tog sig till Sverige för albumets skull.

Men det är nog ändå trummorna som gör skivan. Det är någonting med trummorna som är ständigt närvarande men ändå har ett sånt djup. Det finns bara ett instrument som ger samma effekt som trummor. Här är det tydligare än någonsin. Bland en 80-tals- värld av trummaskiner så var det ändå de rena klara bestämda orginallen som låg främst. Lyssna bara på Något måste brista och ni förstår precis vad jag menar. Men det gäller hela skivan. Fast det är en rad av instrument, en rad av låtar och en rad av duktiga musiker som gör den här skivan till en som jag inte riktigt kan slita från ett mycket gott betyg. Spring nu iväg och gör samma fynd som jag!

Gillar du En plats i solen, lyssna då på:
# Gentlemen Take Polaroids (1980) av Japan

n n n n / 4

Regina Spektor - "Soviet Kitsch" (2003)

Den unga fröken Regina Spektor var förra året namnet på alla som hade i syfte att lyssna alternativt läppar tack vare den senaste skivan Begin To Hope. Ett lysande album men knappast någonting som drog sig ut ur populärmusiken tillräckligt mycket för att det för min del ska förknippas som någonting särskilt alternativt. Vad alla som gillar Spektors musik relativt mycket vet är att om man vill ha någonting mer alternativt så bör man backa ett steg i discografin. Där finner man Soviet Kitsch. En skiva som, visst, är mycket mer balenserad, men ändå, väldigt mycket mer alternativ om det nu är benämningen man letar efter. Fast att säga att någonting är "alternativ" är ju egentligen ett ganska korkat sätt att tolka musik. Ett alternativt rockband, en alternativ folkgrupp, vad säger egentligen det om musiken? Inte så mycket. Så jag får nog göra det lite enklare.

Regina är född i Sovjet Unionen där hon växte upp mitt emellan pianon och rockband introducerade av familjen. Vid nio års ålder flyttade familjen till U.S.A. och äventyret kunde börja. Så mycket mer detaljer tänker jag inte gå in på, två skivor, 11:11 och Songs gjordes och därefter kom Soviet Kitsch. En skiva som i huvudsak drivs på två instument, piano och stämband. En knappast unik kombination, men verkligen den kombationen som kan skapa stora känslor om den framförs på rätt sätt. Regina Spektor som både är insatt i rock och klassisk musik vet hur man lyckas med det. Hennes sånger är delvis påhittiga, delvis vackra, delvis experimentela och delvis tidlösa. Det står helt klart för mig att hon är en fantastisk låtskrivare. Men hon har fler fördelar än så. För inuti Spektors strupe så döljer det sig en makalös röst och i hennes fingrar har hon tränat in hur man spelar piano rent av galant. Ibland släpps det in några trummor eller något annat instrument, men huvudsakligen är det enbart piano och rösten som spelar roll. Och det gör rent av ingenting, det är precis lagom påklätt som det är.

För att precisera mig så är skivan fantastisk. Den finns förvisso några saker jag reagerar på. En sak är vad en låt som Your Honor gör på skivan. En rocklåt, mitt i allt ihop, som kommer efter Regina och hennes bror språkar i tystnad om just Your Honor ("That song that goes like du-nu-nu-nu-du-nu-nu", som brodern Barry kallar den) då plötsligt låten bryter ut och dynamiken blir hög. Det känns som just det var syftet med dessa två låtar - att skapa lite dynamik. Men ärligt talat, det behövdes verkligen inte. Skivan är tillräkligt spännande utan sånt. Det är bara att lyssna på Chemo Limo som är ett fint exempel på en fantastisk låt, med kontraster mellan det klara pianot till det hoppiga. Där läger Spektor kraft på varenda ord och strofferna emellan byts det friskt i tongångarna. Ungefär detsamma gäller för större delen av den resterande skivan. Men anmärkningsvärt är absolut Us (se video nedan), låten som fick mig och kommer få dig att stanna till och inse att Spektor kommer höra till de riktigt stora namnen om 30 år. Det känns trots allt så självklart att så är fallet. Enbart Us räcker som bevis för det. Jag pratar nämligen om låten som antagligen är det bästa jag hittills hört det här decenniet. Om låten som kommer rädda vilsna själar från att ta självmord. Och sen när den tar slut, flera år för tidigt känns det som, så känns det i alla fall som man fått dagen fulländad. Det är klart, det har väldigt mycket med tillfället att göra och även en del med dina högtalare och din stereo. Men kvarstår gör det att det här är nog en låt som kommer vissa mänskligheten att musik är mer än toner eller en konstform. Utan någonting oförklarligt.

n n n n / 4

Kraftwerk - "Trans-Europe Express" (1977)

Det finns miljoners miljarders kopior och inga original. Det originalet som en gång funnits finns inte mer och hur vi än forskar efter det är nog trots allt sanningen att vi aldrig kommer att finna det. Men för varje enskild individ finns det små original. Någonting ens åsikter alltid - för evigt, i låg eller hög grad - kommer att grundas i. Det kan handla om moral, om tro och om begreppet över vad som är vackert, inom konst t.ex. - vad det är som påminner en själv om någonting gott. Hur ska en bra film vara; eller hur musik ska låta för att åstakomma starka känslor. Alla har satt olika mallar, från en egen botten. Men det är sant, en persons grundpricip ändras nästan alltid, snart tycker man annorlunda än man tyckte som liten. Så är det ju. Ett undantag finns dock för mig som i tidig ålder hörde Trans-Europe Express. Skivan som enligt mig borde klassas som den fullständiga skivan, den som aldrig överklassas. Det är mitt orginal, som allting annat är utformat efter. Även om det inte är så, så ser det ut så från min synvinkel. Och under alla dessa år, har skivan inte ändrats. Så som många skivor ändras efter lyssnarens ålder och humör, så är det tvärtom jag som ändras av den här skivan. Skaparna? Ja, det är ju förstås legenderna Kraftwerk.

Det går långa perioder då jag aldrig lyssnar på den här skivan, och när jag väl gör det så sitter jag kanske inte heller i trans eller något sånt trams. Men det är ändå det viktigaste albumet för mig. För det första så tänker jag nog lite som den låter, skulle jag tro. Så beskriver jag hur Trans-Europe Express låter så avslöjar jag nog mycket av hur jag personligen tänker. För det andra så har jag lagt så mycket nostalgi i den här skivan. Det finns knappt inte en bra sak som jag inte förknippar med den. För det tredje har jag aldrig hört en skiva som överträffar Trans-Europe Express rent musikmässigt.

Trans-Europe Express består till stora delar av romantiska syntstycken som bygger upp sig rent av drömlikt, på ett sätt som jag ofta tycker filmmusik gör. Det är lätt för skivan att framstå som ett soundtrack. Absolut inte för en film. Men när man minns den där kvällen, så minns man den förstås tack vare det vackra soundtracket av Kraftwerk. Det är musik som travar på, i evighet och evighet, tills den till slut tar slut. Då är det underbara över. Sen kommer det nya popbandet, den nya folkskivan, vad som helst! Och det helt underbara byts ut till någonting som enbart är "bra" eller "makalöst bra" tills man ännu en kväll, någon gång i framtiden drömmer sig in i världen man besöker allt för sällan. Världen där allt låter som det ska, och ingenting kan bli bättre.

Lite mer konkret så är det trummaskinen som driver in en i denna abstrakta värld. Det är syntmelodierna som överträffar den klassiska hjältens pianofånerier, som i ett annat sammanhang skulle vara allt annat än fåniga. Bakom mikrofonen står Ralf Hütter, den riktiga hjälten, tillsammans med hans komanjoner som han vore värdelös utan, Florian Schneider, Karl Bartos och Wolfgang Flür. De har hittat inspiration i troligen världens viktigaste land, Tyskland, och jobbet är sköt i Kling-Klang- studion i Düsseldorf. Den mesta inspirationen kommer nu, likt på de andra skivorna, från teknologi. Maskiner och kopplingen mellan maskin och människa, är ofta teman Kraftwerk håller sig till. Nu är det förstås tåg som är i centrum. Anledningen är faktiskt att David Bowie (och även Iggy Pop; därav textraden We meet Iggy Pop and David Bowie) som för tillfället bor i Berlin nyligen ordnade ihop Station To Station (1976) från året innan. En av hans absolut bästa skiva med en tiominuterslåt som titelspår som tuffar på rent av magiskt. Det blev en skiva med ett tema och med takter som Kraftwerk antagligen fascinerades en hel del av. I jämförelse med vad Kraftwerk skapade är dock Bowies fantastiska mästerverk ett korn i öknen.

För det är verkligen inte bara personligt. Jag är helt övertygad om att ifall jag hörde den här skivan för första gången idag, så skulle jag ändå anse att det var det vackraste jag hört. Det finns så mycket fördomar kring Kraftwerk - att de skulle göra oaptitlig techno (vilket tycks vara en genre som i.a.f. alla jag känner skyr med fruktan), eller någon sorts oseriös tramsmusik - och alla sådana yttrande är alla lika fel. Jag kan inte säga någon grupp som är seriösare eller går mer in för sin musik än Kraftwerk gör. Och även om vi har ett elektroniskt beat igenom titelspåret så har det betyt mer för hip-hop musik än för techno. Titelspåret är å andra sidan inte den låten jag först skulle rekommendera till en nykommen lyssnare. Mer lättsmält är då de övriga, mycket popigare och harmoniskare låtarna som musikunderet Europa Endless. Men det känns redan som jag skrivit en hel del och om folk ska orka läsa i huvud taget så får jag nog hoppa över att beskriva låtarna i detalj. Kvarstår gör det dock att den här skivan är det finaste jag hittills hört under den tiden som jag befunnit mig här på jorden och betyget blir inte svårsatt. Fem röda blodknoppar på sin plats!

n n n n n / 5

Art Brut - "Bang Bang Rock And Roll" (2005)

Det är fullt ös, det måste jag medge. Men är det alltid så positivt? Live kanske det är urhäftigt, men på skiva så blir det fort lite tjatigt om det inte görs smart. Men Art Brut vill nog inte riktigt vara smarta, det handlar snarare om att rocka loss, ha sex och rocka loss. Det är väldigt underhållande på scenen men hur långtråkigt och platt som helst på album. Först kommer en låt, som jag hoppar över, sen en till, som jag hoppar förbi, och sen en till och samma sak upprepar sig. Till slut tar skivan slut och jag har inte hört en enda låt. Så jag provar igen och samma sak händer. Jag orkar verkligen inte ta mig tid att lyssna på den här skivan, den gör mig bara deprimerad, för den ger mig inte någonting.

Ta exempelvis avslutande låten 18.000 Lira som är skivans extremfall. Den har en refräng, men det är allt. Det finns inga verser och det finns inget riff, utan istället är det bara en massa gitarrväsen. Visst, det hade väl varit ett kul sätt att avsluta skivan på - om det inte varit för att alla andra låtar låter likadant (fast med någon typ av riff, då). Fast det är inte riktigt sant, i en låt får man äntligen tid att andas. Rusted Guns of Milan känns faktiskt helt okej. Den ger mig i alla fall någonting gott och är trots allt en rocklåt, med lite mer hjärna. Jag kan tänka mig att det är enda låten på skivan som inte tog en dag hade baka ihop, för om man kan spela gitarr så är det ju bara att komma på några fräsha, lätta (och trista) riff och skriva lyriken, så har man resten av skivan. Men, som sagt, pluspoäng till att de då och då tänker till.

Art Brut har blivit någelunda populära i hemlandet England. Eller, jag vet inte hur det ligger till med publiken, men de har i varje fall inte fått helt dåliga skriverier. Jag kan helt klart förstå det. De har ju en del energi och det handlar ju i alla fall troligen mer om att köra rock'n'roll än att känna pengar, musiken att döma. D.v.s. att lite rocksjäl finns trots allt. Men i stora drag gör musiken mig mest ledsen, så är det dessvärre. Att Art Brut sjunger på brittiska gör mig egentligen inte alls på något sätt över huvud taget gladare.

Men förutom att den här skivan är ett bottennapp så ska jag inte låta allt för orättvis. Som jag skrivit, så finns det ju några sorts ambitioner, och resultatet väsnas inte hela tiden, bara nästan hela tiden, vilket är tillräkligt för att betyget inte blir så högt. Tro inte nu att jag skyr all likartad musik för det gör jag rakt av inte. Det finns en massa musik som väsnas som gör mig störtglad och har de flesta genidragen man kan önska sig. Ofta ska det låta för att man ska få ut någonting ur musiken. Men i det här fallet är det skit samma. Det skulle nog bli lika dåligt hur än Art Brut gjorde.

n / 1½

MxPx - "Secret Weapon" (2007)

Det här är vad amerikanarna kallar punk, men som vi här i Sverige kallar skatepunk eller collegerock. I vilket fall som helst, så är MxPx ett av de få "collegerock"- banden som jag gillar. Det finns många band i den här stilen som kan kännas omusikaliska och som om de inte vet vad de gör med instrumenten. I vilket fall som helst, så fick jag reda på MxPx genom en genialisk hemsida,last.fm . Där man "skrobblar" sin musik genom iTunes och sedan får reda på vilken musik man skulle kunna gilla i ungefär samma genres som man själv lyssnar på. Det mesta av musiken som sidan föredrar känner man igen från innan, men det finns dessa små undantag. Som MxPx.

MxPx är som sagt så kallad skatepunk eller collegerock. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är bra. Fast det låter lite som allt annat man har hört, men ändå så är det något med MxPx som gör att de sticker ut, jag kan dock inte sätta fingret på det riktigt, men någonting är det! Skivan börjar med låten Secret Weapon, som för en gångs skull är en av de bästa låtarna på skivan. Det brukar vara så, tycker jag i alla fall, att låten som dom döper skivan till är lite halvdan. Men inte nu inte. Secret Weapon ligger på en delad förstaplats med Shut It Down. Men det är ju bara så jag tycker.

Fast vad vet jag? Jag har bara det här albumet. Eller, bara och bara. Det räcker långt. MxPx är den typen av musik som man aldrig blir trött på. Det går helt enkelt inte. Det kanske beror på att låtarna är såpass skiftande i stil och tempo så att det inte låter som samma sak hela tiden, som det mesta kan göra. Vissa av låtarna på Secret Weapon kan däremot gå lite för långt från vad de egentligen spelar och gör så att man bara sitter där och undrar vad som hände. Jag säger inte att det finns några dåliga låtar på plattan, för det gör det inte.

Jag har inte så mycket mer att säga om Secret Weapon. Det är en jättebra skiva, fast det kanske bara är min åsikt. Men jag tror att alla gillar MxPx. Lite grand. Innerst inne. Jag ger den här skivan en 4. För visst, det är ett helt underbart album, men jag kan inte ge skivan en 5, för det finns mycket bättre saker, och jag kan inte säga att MxPx är världens bästa artister när man kommer till själva spelandet, men det hör lite till genren.

Videon är Secret Weapon. Jag tycker att videon är ganska överdriven. Jag gillar inte videos när bandet försöker visa att de är så himla coola. Men det är låten man ska lyssna på, för det är den som är bra. Och då menar jag det. Tack för mig, skaterock-pastej.

n n n n / 4

Mina (Filip Åkerman) favoritskivor från 2006

Här följer en lista på de 10 skivorna jag tycker bäst om från förra året. Den kanske kommer lite sent, sådär i oktober året efter, men jag behövde helt klart en hel del tid för att fundera ut den. Varenda skiva på listan (inklusive bubblarna) är underbar och helt klart värd att kolla upp om det låter intressant. Bilden till höger är huvudpersonen i konceptskivan som tog förstaplatsen.

01. Hans Appelqvist – Naima (Sverige)
Hans Appelqvist är den intressantaste svenska artisten, kanske någonsin. Det känns som om all musik blir pinsam i jämförelse med Hans genidrag. Det är simpelt, men det är vackert, det är nytänkande och delvis ett nytt sätt att göra musik. När jag säger att Naima är förra årets bästa skiva så kan man se det som en tapperhetsmedalj, men det är mycket mer än så. För Naima är verkligen förra årets bästa skiva.


02. Beirut – The Gulag Orchestra (USA)
Det är med tankarna på våra kära balkanländer som Beirut gör indiemusik för små människor på jakt efter majestätisk musik. Hela tiden tonar en orkester upp sig och höjdpunkterna blir hela tiden de ständigt återkommande blåsinstumenten. Men även pianon, dragspel och en massa andra instrument framkallar rysningar när den här lilla spolingen till geni kockar ihop ett mästerverk likt inget annat.

03. Mogwai – Mr. Beast (Skottland)
Jag trodde först att Mr. Beast var vad som skulle bli den ”dåliga skivan” i Mogwais discografin, men efter ett tag förstod jag att det var precis tvärtom. Det här, mina damer och herrar, är den ”utmärkta och perfekta skivan” – den som du aldrig glömmer bort. Post-rock som låter som det ska, nämligen dynamiskt och dödligt vackert. Det här skulle kunna beskrivas som det ultimata soundtracket på hösten.

04. Trentemøller – The Last Resort (Danmark)
Det är resande, stundvis tung musik någonstans mellan synt och techno. Det är en skivan som dunkar på oberört med riktigt kraftfull bas. Det känns som den hela tiden är på väg någonstans, men den når aldrig sitt mål, utan det är resandet som står i centrum. det är danskt, øverväldigande, øvertygande och øverbart!


05. Junior Boys – So This Is Goodbye (Kanada)
Årets helgjutna syntskiva som låter så rent och klart att det är svårt att tycka annat än gott om den. Det blir plötsligt varmt och skönt i öronsnäckorna och leendet är omöjligt att hejda när syntar och trummor blandas om så väl i ren myspys. Det går runt och runt, och jag vill aldrig att det ska ta slut.

06. Hot Chip – The Warning (England)
I augusti 2006 låg jag i hängmattan och tittade på molnen. Genom mina öron studsade vacker syntmusik. Så var det faktiskt, vackert. Och det var Hot Chip, faktiskt. De som klättrat högt upp på många årsbästa- listor. Fast självklart har de en given plats även på min.


07. Regina Spektor – Begin To Hope (Ryssland/USA)
Till slut kom jag fram till att förra skivan Soviet Kitsch kanske var bättre, men det spelade ändå ingen roll. Begin To Hope är ju lysande ändå. Det händer ju trots allt mer i musiken den här gången och kompotten är lite mer blandad. Det finns vackra poplåtar, klassiskt inspirerade pianoperioder, gitarrer och stämningar som jag vill ha dem.

08. The Feeling – Twelve Stops And Home (England)
Tydligen är det här det stora ”guilty pleasure”- bandet i England just nu. Löjligt, då deras debut från förra året i stort sätt rakt igenom är lysande. Den här skivan drar igång mig i någon sorts töntpop som jag inte är van med att älska. Men, allt går verkligen precis rätt, precis som det ska, så vad gör man?

09. Final Fantasy – He Poos Clouds (Kanada)
Precis som Beirut, så gör Final Fantasy indiemusik inspirerad av någonting annat. Owen Pallett, som han egentligen heter, använder sig enbart av instrument som vanligtvis förknippas med klassisk musik. Resultatet blir en skiva både gripande, dynamisk och riktigt knasig men framförallt - strålande!


10. The Knife – Silent Shout (Sverige)
I Sverige var ju årets band The Knife, det verkar det nästan som alla tycker, och även jag gör det. Förra skivan Deep Cuts började så småningom kännas tråkig, men det gör aldrig Silent Shout som i ett tekniskt syntlandskap sprider djupa mystiska toner och bara blir bättre och bättre.

__________________________

Fem bubblare:
Joanna Newsom - Ys (USA) - Som underligt nog inte kom med på topp 10 fast det är förra årets folkskiva som aldrig tycks vilja bli ointressant.
Whitest Boy Alive - Dreams (Norge/Tyskland) - Som ständigt gör mig glad och är en glasklar och väldigt underhållande popskiva.
Anna Ternheim - Seperation Road (Sverige) - Som kanske inte är i närheten lika bra som Annas förra Somebody Outside, men trots det rent av fantastisk.
Peter Bjorn & John - Writer's Block (Sverige) - Som är en skön skiva med poplåtar av toppkvalitét, som man helst vill lyssna på igen och igen och...
Thom Yorke - The Eraser (England) - Som är mörk och omtumlande, precis som man bör förvänta sig från frontpersonen från Radiohead.

Archive - "Noise" (2004)

Ett stort mörker närmar sig staden; barnen skriker inte längre, fåglarna flyger inte, du skrattar inte; nu är det allvar, för det är Archive du lyssnar på. Seriös musik som sparkar dig i huvudet, som bränner hjärnceller men gör dig belåten, och det är trots vad jag hittills sagt inte hårdrock. Men det är rockmusik, rockmusik som är hundraprocentigt emotionell, men till skillnad från de tradiga emo- band har ett stort hjärta. Som Pink Floyds The Wall nästan; ibland beskriver det någonting jobbigt, ibland någonting ljuvligt, det enda som är beståndigt är att det hela tiden är bra. Fast The Wall var ett konceptalbum, en historia, någonting påhittat. Och som sagt, Archives Noise är en allvarlig sak. Det går förstås inte att jämföra det två skivorna med varandra, de är i helt olika klasser, och helt fantastiska - på olika sätt. Archive är ingen rockklassiker från 1979, utan ett elektronisk trip-hop album från 2004. Näst efter Goldfrapps Felt Mountain är det kanske det bästa inom trip-hop jag hört.

Det är en kyla i musiken när skivan inleds med titelspåret. De klättrande gitarrerna klättrar sig högre och högra upp desto längre in i låten man kommer, snart är man inte längre i verkligheten, eller är det kanske ditt man kommer? Runt mig är det en storm av olika gitarrljud, som travar runt mig i takt med trumslagen, någon sjunger, han verkar riktigt förbannad... Är det i Archives samvete jag befinner mig? Det hela fortsätter enda tills då det plötsligt avslutas och nästa låt går igång...

There’s a look on your face I would like to knock out
See the sin in your grin and the shape of your mouth
All I want is to see you in terrible pain...

... Usch då..

Men döm inte på orden, Fuck U är faktiskt helt underbar.
Nästkommande Waste blir det overkligt vackra lugnet förre stormen vilket består av andra halvan av den 9 minuter långa låten som får mig att smälta. tongångarna får en att känna sig helt försvarslös, som om man var ensam i världen, "när som helst" tänker man, "när som helst blir jag galen". Och det är verkligen en känsla att älska! Waste följs av Sleep och hjälplösheten består, samtidigt får de mäktiga stråkarna mig att bli religös för mindre. Fram emot slutet känner jag mig riktigt hoppfull.

Andra halvan av skivan drar igång i lite hårdare tag igen efter det lite längre avbrottet. Get Out tonar upp sig genom miljontals stratosfärer och övergår sedan i nästa låt i den kompakta klarheten. Det är så lugnt och balanserat att man plötsligt stannar till. Conscience stannar tiden och blir som en port till himmlen.

Men Pulse stampar igång skivan igen med trofasta takter. Och sen, efter det, när Love Song går igång, då jag vet att skivan börjar närma sig sitt slut, då njuter jag lite till. Kontrasterna i Love Song mellan klarhet, balans och de lite bökigare partierna i kobination med syntarna gör att skivan - tillsammans med sista låten Me And You som är ack lika romantisk som Love Song - avslutas, precis som ett värdigt slut på skivan borde vara. Alla låtar är lika bra, det går inte att välja den bästa, men det krävs nästan att de följs av varandra för att de ska komma i rätt sammanhang, i sig själva får låtarna kanske inte riktigt samma kraft.

Känslor, musiklandskap, romantik, hat, syntar, stråkar, balans och lite luftrum att andas under. Noise har sannerligen det mesta. Men det hör nog ändå inte till bland det bästa - av vad jag hört i mina dagar. I jämförelse med tidigare nämnda The Wall så slår den ju inte lika hårt. Men en skiva som absolut ALLA måste höra, är det ju absolut. Det finns inga ursäkter, det finns bara ett stort håll i din skivsamling.

Gillar du Noise, lyssna då på:
# Mezzanine (1998) av Massive Attack

n n n n / 4½

Lily Allen - "Alright Still" (2006)

Med sin brittiska dialekt och sina flörtar till hemlandet så hör Lily Allen till det som jag skulle kalla en ny engelsk musikvåg. Sådana har inträffat flera gånger förut. Nu händer det igen, men den här gången är det väl ändå en rätt stor skillnad. Den här gången ska inte England erövra världen, nej, den här gången handlar det enbart om bekräftelse. Det handlar om, att nu äntligen så ska britterna sjunga på sitt eget språk: brittiska! Och England ska inte längre gå att förväxla med USA, Australien eller något annat engelskspråkigt land, så som det tidigare gjorts. För med band som Arctic Monkeys, Just Jack, Jamie T eller Amy Winehouse (för att nämna några) har England nu äntligen ett mer egensinnigt sound. På gott och ont, förstås, för den självklara följden är ju att musiken inte känns lika internationell längre, vilket är dumt.

Men musikskribenterna bryr sig inte. För de är vana med att England är bäst i branschen, så det spelar väl ingen roll att musiken låter lite mer engelsk i dagarna? Grejen är ju att mycket av engelsk musik inte är vad det har varit. Så när engelsk media, som påverkar oss en hel del, går ut i världen så är det den brittiska musiken vi köper. Så lyssnar vi på engelsk musik när det görs mycket bättre musik på andra ställen i världen - som Kanada, till exempel. Nåväl, det finns egentligen inget att klaga på, för mer och mer så minskar intresset för brittisk musik med tiden. De gamla engelska legenderna trillar ju nämligen till döds så småningom och då förs väl troligtvis tankarna någon annanstans. Om inte nya artister dyker upp och räddar landet. Det finns ju risk för det.

En artist som jag antar är lite lovande är väl Lily Allen, även om hur hon än kämpar har jag svårt att tro att hon ska bli någon hjätinna, men ändå. Hon är onekligen en ganska spännande debutant från förra året. Och visst blev det en rätt stor grej av det dessutom. Allt tack vare alla våran vän myspace.com där Smile snart blev låten som ekade på radion. Sen kom skivan med namnet Alright Still och den nåde genast höga omdömen. På sätt och viss blev jag genast vädigt tveksam till den, för det kändes som en sorts pop långt bort från min egna smak. Ni vet, sån där lite gungande nästan tuggummismakande pop med bara ett lager av något beat tillsammans med en kvinnlig röst och någon melodi. Men lugn, Lily Allen gjorde mycket smartare musik än så. Dock måste jag erkänna att hennes musik kanske på sätt och viss hör till "plattpopen". Låten som fick mig att inse att det här inte var någonting att säga annat än gott om var Littlest Things (video nedan) som från en början kändes tråkig men snart blev låten jag aldrig kunde tröttna på. Självklart var det den bästa låten när jag sedan fick tag på skivan genom en kompis. Redan då hade Littlest Things övertygat mig till att gå och se Allen spela live på Berns förra hösten och biljetter var redan köpta.

Men skivan var kanske inte riktigt så fenomenal som jag hoppas, men den var ändå tillräkligt övertygande för att jag skulle tro att det kommer gå väl den här kvällen på Berns. Och det fanns ju egentligen knappt en låt tillräkligt tråkig för att inte kunna bli en riktig storhit. Å andra sidan måste inte en hit vara bra. Det är däremot låtar som Friday Night och LDN. Bra är också Knock 'Em Out med trillande piano, där tankarna går till The Streets och Happy Mondays- doftande Take What You Take.
Allen verkar vara glad, och det gör mig glad. Och glad, ja, det var jag väl också den där kvällen på Berns. Live var Alright Still ett enda långt dansparty. Kvällen avslutades då med den till ytan jättefåniga Alfie som är en riktig höjdare om man lyssnar lite till. Alfie om Lily Allens lillebrorsa, avslutar naturligtvis även skivan.
Men lika bra som hon är live är hon tyvärr inte riktigt på hennes debutskiva, trots allt, alla låtar håller inte. Men i det stora hela så blir jag mer glad än ledsen av den, och det kan ju inte vara annat än positivt. Räddar ett fallande land gör hon nog aldrig, men bättre skivor än den här tror jag hon kommer att åstakomma.

n n n / 3

Belle And Sebastian - "Dog On Wheels" (1997)

"I will feel a lot better when people are buying... the songs"


... sa Stuart Murdoch, 1996. Stuart, som är låtskrivaren och "hjärnan" bakom Skottlands största (för så är det väl?) popband Belle & Sebastian. Därför hamnar de allra bästa låtarna från bandet på deras EP-skivor. Därför är oftast inte studioalbumen riktigt helt till 100% genomgående bra. Det är kanske meningen att vi ska lyssna på låtarna istället. I så fall gör Belle & Sebastian det enkelt. För när de kommer med en skiva och alla skriverier går till den, så släpper de en EP med den bästa låten och några låtar som är bättre än de på skivan, så kan du lägga pengarna på den istället. Eller så väntar du tills att de släpper en Push Barman to Open Old Wounds där alla spår från samtliga EP-album ingår på en dubbel-CD. Fast Belle & Sebastian är ju trots allt ett toppenband som faktiskt nästan aldrig gjort någonting särskilt dåligt, så det är inte direkt helt fel att börja satsa på att inhandla studioalbumen, det heller.

Men Push Barman to Open Old Wounds bör man absolut inhandla (eller hur du nu skaffar musik, föresten). Där hittar du nämligen de fyra låtarna som ursprungligen släpptes på Dog On Wheels, som släpptes efter Belle & Sebastians berömda debutalbum och uppföljaren: Tigermilk och If You're Feeling Sinister. Från Tigermilk återfinns The State That I Am In - låten som blev det stora genombrottet. Till all rätt, så bra låtar gör man normalt bara en gång. Fast Belle & Sebastian är väl undantaget i så fall, för 5 år senare var Jonathan David ihopsmetad, och vem vet, om det kanske kommer en till sån där pärla?

Så, jag skulle vilja kalla Belle & Sebastian 90-talets kanske starkaste popband. De bör nog dessutom dras fram som det kanske största indiebandet från nämnda era, dessutom. Och ja, för att komma till saken är väl Dog On Wheels ett ruskigt bra exempel på det. Den är måhända kort, men det är först då låtarna verkligen kan få full styrka. Dog On Wheels är ingen skiva man kan lämna bakom sig efter man hört den. Har man hört den en gång, kommer det säkerligen bli fler i framtiden. Det förstår man egentligen redan när titelspåret drar igång, en makalös lite spansk-artad låt som är i stora drag omöjlig att beskriva. Detsamma gäller förstås The State That I Am In som går igång som andra spåret. Murdochs röst är näst intill omöjlig att göra annat än att gilla, tillsammans med smarta gitarrer och en, ja, helt perfekt melodi tonar ett mästerverk upp sig, skottskt är det, nostalgiskt är det också, helt galet mycket. Hur mycket nostalgi kan man få in i en låt egentligen, hur många minnen, hur mycket kärlek? Det är rent av obegripligt. Det känns underligt att tänka sådana tankar om en poplåt. Men 5 minuter känns alldeles för lite. Problemet med sådana bra låtar blir allt för ofta att de är för korta.

Resten av denna EP flyter på av farten. Det är inte riktigt lika klockrent som tidigare, men stämningen som byggts upp går i alla fall inte i kras. Och även de två sista spåren hör absolut till bland det bästa bandet gjort. Då finns det verkligen inget att klaga på. Nej, det finns det verkligen, verkligen, inte.

n n n n / 4½

The United States of America - "The United States of America" (1968)

När jag hörde den gamla klassikern The United States of America av bandet med samma namn första gången så tyckte jag det var helt fantastiskt. Det lät så annorlunda, så mycket som 60-talet måste ha låtit, så mycket galet psykedeliskt! Men sen en tid därefter var jag tvungen att tycka annorlunda. Om man drar fram skivan i helhet så låter den inte bra. Det är sån där experimental musik som jag tror de flesta mår illa av. Så finns det nog säkert några få som faktiskt gillar den, antagligen för att den är så unik, för att de helt enkelt har lite underlig musiksmak eller för att de har en skruv lös.

På ett sätt är den ju makalös, för jag menar, skivan har väl antaligen påverkat dagens musik i princip lika mycket som Sgt. Pepper! Ja, nästan, i varje fall. 1968, då skivan kom, lär det helt klart suttit ett gäng knäppskallar till musiker och älskat det de hörde. Dessa knäppskallar, som sedan i sin tur gjorde ny - enligt mig - mycket bättre musik, som i sin tur satte spår i ny musik, och så vidare. The United States of America gjorde rent av en ganska stor revolution med deras landskap av amerikanskt kaos, som det lät på 60-talet. Fast det är väl kanske lite av en lögn att de skulle göra någonting sådant på egen hand, det fanns ju ändå ganska många andra band som var med och öppnade dörrarna för bullrets tid i musiken. Men jag undrar om inte det här albumet hör till extremfallen. Grejen var ju också att United States of America också bara släppte en skiva, vilket gjorde att skivan kanske kommit lite i skuggan även om den ändå helt klart är en klassiker. En klassiker hade det dock inte varit alls om inte det funnits några lite normalare låtar i lite lättare pop-anda på den, vilket får den att inte bli din värsta mardröm musikmässigt, även om den dessvärre är ganska nära.

De här små lättare spåren, som mjuka Cloud Song som dansar på molnen, Stranded In Time där de blandar pop och klassiska instrument och den solklart starkaste låten: The American Metaphysical Circus som ger lite väl gott intryck när den inleder skivan är väl egentligen det enda jag kan uttala mig egentligen gilla i huvud taget. Fast The Garden Of Earthly Delights är ju också väldigt bra, förstås.
En sak jag gillar är också att det händer så mycket mellan och i låtarna. För det gör det sannerligen. Ingen låt är faktiskt den andra lik. Men det räcker inte, för de allra flesta låtarna är för stökiga och ger en huvudvärk för mindre. De var ju bland de första rockbanden som använde elektroniska instrument, så ni kan ju förstå vilket blippande det blir ibland. Inte som blippande låter idag förvisso, mer som elektroniska orglar. Det är lite som Young Marble Giants blir ibland. Skillnaden är att Young Marble Giants är riktigt lysande bra även idag.

Jag skulle vilja tycka mer om en sån viktig skiva, men det gör jag inte. Men om man är intresserad över hur det lät från början, ja, då är den här skivan väl värt någonting i alla fall, förmodar jag.
n n / 2