TUNE SHAKE - Din milkshake på nätet

Kent - "Hagnesta Hill" (1999)

2007-10-29T01:09:00.001-07:00

Alla vet hur hon ser ut. Tjejen som gillar Kent. Det finns en miljard fördomar runt Kent. Det finns en bred förakt för bandet. Men enligt mig är allt obefogat. De senaste tio åren har det enda Kent klämt ur sig - varit fantastiska mästerverk, och i största grad svensk musikhistoria. Idag finns det belägg för att kalla dem Sveriges största band. Även om det finns en rad andra filurer som kanske väckt större uppmärksamhet i utlandet så finns det inget svenskt band med större publik i hemlandet. Även om då många av dessa som skyr undan Kent föreställer sig fansen som knarkande, fåniga tonårstjejer som söker bekräftelse (fast de ska man väl mest tycka synd om?) så är det antagligen bara en promille av anhängarna som hittas i den klungan. För mig handlar inte Kent om allsång på Hultsfred utan till exempel om en söndagseftermiddag på landstället. Eller vad som helst. Kent är långt ifrån någon skitig musik som endast bör avnjutas i en gyttjepöl efter storgrälet med partnen. Kent är ett rockband som vilket som helst.

Men där ljög jag. Det finns inget rockband (eller popband, om du tycker det låter bättre) som låter som Kent. Det är klart, de har alltid varit riktiga snyltare från de senaste 30 årens musik, men det har knappast påverkat mitt tycke om skivorna. På senaste skivan: Tillbaka Till Samtiden, hittar man förslagsvis mängder av återanvändningar på Depeche Modes gamla syntstycken. Men vem bryr sig - egentligen?

Om vi gick tillbaka 8 år i tiden så skulle ett annat albumsläpp bli aktuellt. Hagnesta Hill var ny på marknaden. Det tidigare albumet Isola (1997) hade röjt stort och nu var förväntningarna stora och visst gick det hem för de flesta. Men Kent har aldrig stannat upp, och i sammanhanget är det alltid den nya skivan den som syns och märks mest. Jag, har dock inte glömt ett enda album gjort sedan 1997 och Hagnesta Hill är kanske den svåraste att lämna. Rocksånger och popdängor kommer ut ur iPoden, CD-spelaren eller datahögtalarna gång på gång och det verkar aldrig som om de tänker bli sämre utan snarare bättre för varje lyssning.

Skivan skulle förövrigt kunna klassas in i en trilogin med starten på Isola, slutet på Vapen & Ammunition och med Hagnesta Hill som mitt med tanke på att de alla har gemensamt att ha Zed Nagrano som producent, vilket lär ha påverkat soundet en hel del.

Skivan börjar rätt väntat, i tre låtar som är som gjorda för radioapparaten. Kungen är död och Revolt III är de två inledande låtarna som sitter så rakt på att man knappt kan hålla sig från att ta steget till att bli vansinnig. Riff, som knappast är nytänkade men ack så känsloladdade att man sitter stel och önskar att man aldrig skulle dö. Ja, det finns en anledning till att många deprimerade människor gillar Kents musik. För när det sedan blir sommarnostalgi, hitvarning och danspartaj på samma gång i Musik Non Stop försvinner alla ledsna miner. Ännu mer nostalgi blir det i refrängen på Kevlarsjäl och Bruce Springsteen har aldrig spelat munspel sådär inlevelsefullt. Även om det då känns som Kent redan nått klimax så tar sällan magin slut där, utan den över en timme långa skivan fortsätter med samma passion.

Efter över tio minuter i lite lugnare tempo - där bland annat Stoppa mig juni (lilla ego) ingår som med trumpet står för det kanske bästa på skivan - så går den andra singeln En himmelsk drog igång, där luftgitarr är en nödvändighet för lyssnaren. Efter det så är resten av skivan musik inte långa vägar från vad vi fick höra på Isola men jag är lika förtjust för det och de fyra sista låtarna är minst lika bra som de fyra första även om de är i ett helt annat tempo. Avslutande Visslaren är en typisk avslutande Kentlåt, likt 747 (som är bästa svenska låten genom tiderna) eller Mannen i vita hatten (15 år senare) som alla tonar upp sig (ofta med mycket gitarrer och en del syntar) rent gigantiskt och till slut exploderar i en krasch så att man efter de sista sekunderna på skivan känner en enorm känsla av lätthet, mättnad och lycka. I några minuter saknar man ord och stirrar tomt in i vägen. Obeskrivligt är då ordet som bäst beskriver hur man mår. Även om Visslaren inte är lika vacker som 747 så blir jag helt överväldigad.

Men det är inte bara bra melodier och intressanta instrument som gör den här skivan till bland de bästa jag hört. Det är Sverige. För det finns ingen skiva som speglar hur Sverige ser ut bättre genom musik än just Hagnesta Hill. Nej, det är någonting alldeles säreget med den här skivan kan få mig att tänka på klimatet och naturen här i landet. På hur människor lever och uppför sig. Det får mig att tycka att det här är den kanske älskvärdaste rockskiva som gjorts. Den blir nog inte lika bemöt i utlandet, men för mig som svensk, så berör den på alla sätt som går och jag måste erkänna, slutligen, att det bara finns ett betyg för såna album...

n n n n n / 5

The Sugarcubes - "Life's Too Good" (1988)

2007-10-28T08:55:00.000-07:00

Det var en gång en flicka som bar namnet Björk Gundmundsdottir. Redan som 11-åring gjorde hon sin första skiva, och många i trakten blev genast imponerade av hennes röst. På Island, där den här flickan levde, var allt annorlunda. Sagor som sedan länge var förklarade som orimliga, var inte riktigt bortglömda och det fanns en viss tro på dem trots allt. Och musiken: musiken var mycket viktigare på Island än den var i de flesta andra länder, även om Island var ett mycket litet land. Och detsamma gäller dagsläget.

Men på ett annat håll i världen - I England, så smällde punken igenom på 70-talet som en raket och snart nåde den även islänningarnas öron. Många gillade vad de hörde och försökte göra någonting eget av musikstilen. Men det var först när den lilla flickan Björk, växte upp och satte sig in i musikbranschen på riktigt som det klickade till ordentligt internationellt för landet. Från och med att Björks band The Sugarcubes uppkom och släppte deras debut Life's Too Good var Island ett land att räkna med.

Delvis var framgången överdriven. Visst, Sugarcubes består av några grymt duktiga musiker, och de har ett driv utan like. Trummor och gitarrer drar i typisk västerländsk anda igång farten och spelas riktigt utmärkt. Men även om de spelar bra så känns kan det lite torrt och begagnat ibland. Men så finns ju Björk på sång, vilket leder till att Life's Too Good blir högst egen. Hennes röst är till och med skild från hur den lät på hennes senare soloskivor. Här finns det något sorts jammande; ett punkigt uttryck som är svincoolt. Men jag hävdar ändå, succén över västvärlden var någorlunda överdriven. För hur bra låtarna låter vid första anblicken, så blir de flesta låtarna uttjatade efter endast några lyssningar. Det blir för mycket av den energin som finns i låtarna och istället blir de enbart sega. Mycket har med tiden att göra. På 80-talet så var nog sån här musik mycket mer tilltalande. Men idag känns det egentligen bara som om febern går upp.

Samtidigt är hitarna så som Birthday fortfarande intressanta, mycket tack vare Björks sång. Jag kan inte riktigt hålla mig från att tycka att skivan är ganska så bra trots sina tjugo år på nacken. Då, för tjugo år sen, måste Sugarcubes på partyt varit synonymt med totalt glädjeröj. Att sitta hemma i soffan lyssnande till Deus kan verkligen inte varit dumt. Det är något säreget som är svårt att sätta ord på i Einar Örn Benediktsson små inlägg i texten. Och just låtar som Deus och Birthday gör Life's Too Good till en ganska fin historia trots allt. Kanske just för att de inte är så smälfetta med krut och helt enkelt är lite enklare att ta till sig.

Gillar du Life's Too Good, lyssna då på:
# Soul Mining (1983) av The The

n n / 2½

Lustans Lakejer - "En plats i solen" (1982)

2007-10-17T13:15:00.000-07:00

För nästan ett år sedan var det på tiden att skivbolagssnubbarna tog sig i kragen och satte igång att återutge de där skivorna som isolerats från mig, den lilla grabben som bara köper musik i CD-format; de där skivorna av 80-tals bandet Lustans Lakejer som för 20 år sedan var ett av de riktigt stora svenska banden. Men idag har de tyvärr mött samma öde som Secret Service och många andra svenska syntband: de har blivit bortglömda. Men jag är den lyckliga som vet att när de gamla vinylerna äntligen dyker upp i en ny fräch utgåva med extraspår är det bara att masa sig iväg fortast möjligt till skivaffären. Det blev En plats i solen som jag genast la vantarna på och jag kan säga på en gång, att det var ett utmärkt val.

En plats i solen var den skivan som jag antog klämde högst, och ska jag vara ärlig så vet jag inte om det är så. För hittills har jag bara hört den skivan. Men att säga att det är en utmärk svensk 80-talsskiva kan jag med lätthet säga, kanske rent av den bästa jag av de jag hittills hört. Det är djupare än mycket syntpop, från det dunkla förstaspåret En främlings ögon som kanske trots allt är den riktigt stora höjdpunkten, ända till de riktigt grovalvarliga pianotonerna i En kyss för varje tår som får mig att ändra mig, och tänka att det kanske inte var första låten som drog i ryggraden mest, utan att det kanske var det där avslutande saxofonsolot som berörde mig ännu mer. Men det är sak samma. Det finns inte en enda låt som inte gör mig pirrigt glad i magen. Det är det som räknas.

Om man ska klaga på någonting så gillar jag inte riktigt lika mycket när det börjar kännas smått konventionellt som i Läppar tiger, ögon talar där det verkar finnas ett syfte att göra en hit. Att göra en hit är inte fel, men i det här fallet så blir det dumt, för de gör den inte alls lika bra eller i klass med resten av skivan även om den förvisso är riktigt bra även den. Bäst är det när fler instrument kommer in, när trummorna slår som Talk Talk skulle låta de göra, och när det läggs ut ett syntlandskap man hela tiden kan finna nya detaljer i. Och säg vad ni vill men Johan Kindes röst smälter samman i någon med musiken rent utmärkt för att ljudbilden ska kännas lika nära som exotisk och långa vägar ifrån. Som Japan! New romantica- bandet som enligt mig gjorde några tidlösa klassiker som alla borde höra. De var Lustans allra största inspirationskälla, och de har också haft ett finger i spelet då faktiskt Japans egna Richard Barbieri står för produktionen. Och vem är det som spelar sax om inte självaste Mick Karn. Jag tycker det räcker som bevis att det är en makalös skiva då dessa hjältar tog sig till Sverige för albumets skull.

Men det är nog ändå trummorna som gör skivan. Det är någonting med trummorna som är ständigt närvarande men ändå har ett sånt djup. Det finns bara ett instrument som ger samma effekt som trummor. Här är det tydligare än någonsin. Bland en 80-tals- värld av trummaskiner så var det ändå de rena klara bestämda orginallen som låg främst. Lyssna bara på Något måste brista och ni förstår precis vad jag menar. Men det gäller hela skivan. Fast det är en rad av instrument, en rad av låtar och en rad av duktiga musiker som gör den här skivan till en som jag inte riktigt kan slita från ett mycket gott betyg. Spring nu iväg och gör samma fynd som jag!

Gillar du En plats i solen, lyssna då på:
# Gentlemen Take Polaroids (1980) av Japan

n n n n / 4

Regina Spektor - "Soviet Kitsch" (2003)

2007-10-15T14:07:00.001-07:00

Den unga fröken Regina Spektor var förra året namnet på alla som hade i syfte att lyssna alternativt läppar tack vare den senaste skivan Begin To Hope. Ett lysande album men knappast någonting som drog sig ut ur populärmusiken tillräckligt mycket för att det för min del ska förknippas som någonting särskilt alternativt. Vad alla som gillar Spektors musik relativt mycket vet är att om man vill ha någonting mer alternativt så bör man backa ett steg i discografin. Där finner man Soviet Kitsch. En skiva som, visst, är mycket mer balenserad, men ändå, väldigt mycket mer alternativ om det nu är benämningen man letar efter. Fast att säga att någonting är "alternativ" är ju egentligen ett ganska korkat sätt att tolka musik. Ett alternativt rockband, en alternativ folkgrupp, vad säger egentligen det om musiken? Inte så mycket. Så jag får nog göra det lite enklare.

Regina är född i Sovjet Unionen där hon växte upp mitt emellan pianon och rockband introducerade av familjen. Vid nio års ålder flyttade familjen till U.S.A. och äventyret kunde börja. Så mycket mer detaljer tänker jag inte gå in på, två skivor, 11:11 och Songs gjordes och därefter kom Soviet Kitsch. En skiva som i huvudsak drivs på två instument, piano och stämband. En knappast unik kombination, men verkligen den kombationen som kan skapa stora känslor om den framförs på rätt sätt. Regina Spektor som både är insatt i rock och klassisk musik vet hur man lyckas med det. Hennes sånger är delvis påhittiga, delvis vackra, delvis experimentela och delvis tidlösa. Det står helt klart för mig att hon är en fantastisk låtskrivare. Men hon har fler fördelar än så. För inuti Spektors strupe så döljer det sig en makalös röst och i hennes fingrar har hon tränat in hur man spelar piano rent av galant. Ibland släpps det in några trummor eller något annat instrument, men huvudsakligen är det enbart piano och rösten som spelar roll. Och det gör rent av ingenting, det är precis lagom påklätt som det är.

För att precisera mig så är skivan fantastisk. Den finns förvisso några saker jag reagerar på. En sak är vad en låt som Your Honor gör på skivan. En rocklåt, mitt i allt ihop, som kommer efter Regina och hennes bror språkar i tystnad om just Your Honor ("That song that goes like du-nu-nu-nu-du-nu-nu", som brodern Barry kallar den) då plötsligt låten bryter ut och dynamiken blir hög. Det känns som just det var syftet med dessa två låtar - att skapa lite dynamik. Men ärligt talat, det behövdes verkligen inte. Skivan är tillräkligt spännande utan sånt. Det är bara att lyssna på Chemo Limo som är ett fint exempel på en fantastisk låt, med kontraster mellan det klara pianot till det hoppiga. Där läger Spektor kraft på varenda ord och strofferna emellan byts det friskt i tongångarna. Ungefär detsamma gäller för större delen av den resterande skivan. Men anmärkningsvärt är absolut Us (se video nedan), låten som fick mig och kommer få dig att stanna till och inse att Spektor kommer höra till de riktigt stora namnen om 30 år. Det känns trots allt så självklart att så är fallet. Enbart Us räcker som bevis för det. Jag pratar nämligen om låten som antagligen är det bästa jag hittills hört det här decenniet. Om låten som kommer rädda vilsna själar från att ta självmord. Och sen när den tar slut, flera år för tidigt känns det som, så känns det i alla fall som man fått dagen fulländad. Det är klart, det har väldigt mycket med tillfället att göra och även en del med dina högtalare och din stereo. Men kvarstår gör det att det här är nog en låt som kommer vissa mänskligheten att musik är mer än toner eller en konstform. Utan någonting oförklarligt.

n n n n / 4

Kraftwerk - "Trans-Europe Express" (1977)

2007-10-13T15:55:00.000-07:00

Det finns miljoners miljarders kopior och inga original. Det originalet som en gång funnits finns inte mer och hur vi än forskar efter det är nog trots allt sanningen att vi aldrig kommer att finna det. Men för varje enskild individ finns det små original. Någonting ens åsikter alltid - för evigt, i låg eller hög grad - kommer att grundas i. Det kan handla om moral, om tro och om begreppet över vad som är vackert, inom konst t.ex. - vad det är som påminner en själv om någonting gott. Hur ska en bra film vara; eller hur musik ska låta för att åstakomma starka känslor. Alla har satt olika mallar, från en egen botten. Men det är sant, en persons grundpricip ändras nästan alltid, snart tycker man annorlunda än man tyckte som liten. Så är det ju. Ett undantag finns dock för mig som i tidig ålder hörde Trans-Europe Express. Skivan som enligt mig borde klassas som den fullständiga skivan, den som aldrig överklassas. Det är mitt orginal, som allting annat är utformat efter. Även om det inte är så, så ser det ut så från min synvinkel. Och under alla dessa år, har skivan inte ändrats. Så som många skivor ändras efter lyssnarens ålder och humör, så är det tvärtom jag som ändras av den här skivan. Skaparna? Ja, det är ju förstås legenderna Kraftwerk.

Det går långa perioder då jag aldrig lyssnar på den här skivan, och när jag väl gör det så sitter jag kanske inte heller i trans eller något sånt trams. Men det är ändå det viktigaste albumet för mig. För det första så tänker jag nog lite som den låter, skulle jag tro. Så beskriver jag hur Trans-Europe Express låter så avslöjar jag nog mycket av hur jag personligen tänker. För det andra så har jag lagt så mycket nostalgi i den här skivan. Det finns knappt inte en bra sak som jag inte förknippar med den. För det tredje har jag aldrig hört en skiva som överträffar Trans-Europe Express rent musikmässigt.

Trans-Europe Express består till stora delar av romantiska syntstycken som bygger upp sig rent av drömlikt, på ett sätt som jag ofta tycker filmmusik gör. Det är lätt för skivan att framstå som ett soundtrack. Absolut inte för en film. Men när man minns den där kvällen, så minns man den förstås tack vare det vackra soundtracket av Kraftwerk. Det är musik som travar på, i evighet och evighet, tills den till slut tar slut. Då är det underbara över. Sen kommer det nya popbandet, den nya folkskivan, vad som helst! Och det helt underbara byts ut till någonting som enbart är "bra" eller "makalöst bra" tills man ännu en kväll, någon gång i framtiden drömmer sig in i världen man besöker allt för sällan. Världen där allt låter som det ska, och ingenting kan bli bättre.

Lite mer konkret så är det trummaskinen som driver in en i denna abstrakta värld. Det är syntmelodierna som överträffar den klassiska hjältens pianofånerier, som i ett annat sammanhang skulle vara allt annat än fåniga. Bakom mikrofonen står Ralf Hütter, den riktiga hjälten, tillsammans med hans komanjoner som han vore värdelös utan, Florian Schneider, Karl Bartos och Wolfgang Flür. De har hittat inspiration i troligen världens viktigaste land, Tyskland, och jobbet är sköt i Kling-Klang- studion i Düsseldorf. Den mesta inspirationen kommer nu, likt på de andra skivorna, från teknologi. Maskiner och kopplingen mellan maskin och människa, är ofta teman Kraftwerk håller sig till. Nu är det förstås tåg som är i centrum. Anledningen är faktiskt att David Bowie (och även Iggy Pop; därav textraden We meet Iggy Pop and David Bowie) som för tillfället bor i Berlin nyligen ordnade ihop Station To Station (1976) från året innan. En av hans absolut bästa skiva med en tiominuterslåt som titelspår som tuffar på rent av magiskt. Det blev en skiva med ett tema och med takter som Kraftwerk antagligen fascinerades en hel del av. I jämförelse med vad Kraftwerk skapade är dock Bowies fantastiska mästerverk ett korn i öknen.

För det är verkligen inte bara personligt. Jag är helt övertygad om att ifall jag hörde den här skivan för första gången idag, så skulle jag ändå anse att det var det vackraste jag hört. Det finns så mycket fördomar kring Kraftwerk - att de skulle göra oaptitlig techno (vilket tycks vara en genre som i.a.f. alla jag känner skyr med fruktan), eller någon sorts oseriös tramsmusik - och alla sådana yttrande är alla lika fel. Jag kan inte säga någon grupp som är seriösare eller går mer in för sin musik än Kraftwerk gör. Och även om vi har ett elektroniskt beat igenom titelspåret så har det betyt mer för hip-hop musik än för techno. Titelspåret är å andra sidan inte den låten jag först skulle rekommendera till en nykommen lyssnare. Mer lättsmält är då de övriga, mycket popigare och harmoniskare låtarna som musikunderet Europa Endless. Men det känns redan som jag skrivit en hel del och om folk ska orka läsa i huvud taget så får jag nog hoppa över att beskriva låtarna i detalj. Kvarstår gör det dock att den här skivan är det finaste jag hittills hört under den tiden som jag befunnit mig här på jorden och betyget blir inte svårsatt. Fem röda blodknoppar på sin plats!

n n n n n / 5

Art Brut - "Bang Bang Rock And Roll" (2005)

2007-10-12T15:03:00.000-07:00

Det är fullt ös, det måste jag medge. Men är det alltid så positivt? Live kanske det är urhäftigt, men på skiva så blir det fort lite tjatigt om det inte görs smart. Men Art Brut vill nog inte riktigt vara smarta, det handlar snarare om att rocka loss, ha sex och rocka loss. Det är väldigt underhållande på scenen men hur långtråkigt och platt som helst på album. Först kommer en låt, som jag hoppar över, sen en till, som jag hoppar förbi, och sen en till och samma sak upprepar sig. Till slut tar skivan slut och jag har inte hört en enda låt. Så jag provar igen och samma sak händer. Jag orkar verkligen inte ta mig tid att lyssna på den här skivan, den gör mig bara deprimerad, för den ger mig inte någonting.

Ta exempelvis avslutande låten 18.000 Lira som är skivans extremfall. Den har en refräng, men det är allt. Det finns inga verser och det finns inget riff, utan istället är det bara en massa gitarrväsen. Visst, det hade väl varit ett kul sätt att avsluta skivan på - om det inte varit för att alla andra låtar låter likadant (fast med någon typ av riff, då). Fast det är inte riktigt sant, i en låt får man äntligen tid att andas. Rusted Guns of Milan känns faktiskt helt okej. Den ger mig i alla fall någonting gott och är trots allt en rocklåt, med lite mer hjärna. Jag kan tänka mig att det är enda låten på skivan som inte tog en dag hade baka ihop, för om man kan spela gitarr så är det ju bara att komma på några fräsha, lätta (och trista) riff och skriva lyriken, så har man resten av skivan. Men, som sagt, pluspoäng till att de då och då tänker till.

Art Brut har blivit någelunda populära i hemlandet England. Eller, jag vet inte hur det ligger till med publiken, men de har i varje fall inte fått helt dåliga skriverier. Jag kan helt klart förstå det. De har ju en del energi och det handlar ju i alla fall troligen mer om att köra rock'n'roll än att känna pengar, musiken att döma. D.v.s. att lite rocksjäl finns trots allt. Men i stora drag gör musiken mig mest ledsen, så är det dessvärre. Att Art Brut sjunger på brittiska gör mig egentligen inte alls på något sätt över huvud taget gladare.

Men förutom att den här skivan är ett bottennapp så ska jag inte låta allt för orättvis. Som jag skrivit, så finns det ju några sorts ambitioner, och resultatet väsnas inte hela tiden, bara nästan hela tiden, vilket är tillräkligt för att betyget inte blir så högt. Tro inte nu att jag skyr all likartad musik för det gör jag rakt av inte. Det finns en massa musik som väsnas som gör mig störtglad och har de flesta genidragen man kan önska sig. Ofta ska det låta för att man ska få ut någonting ur musiken. Men i det här fallet är det skit samma. Det skulle nog bli lika dåligt hur än Art Brut gjorde.

n / 1½

MxPx - "Secret Weapon" (2007)

2007-10-12T08:59:00.000-07:00

Det här är vad amerikanarna kallar punk, men som vi här i Sverige kallar skatepunk eller collegerock. I vilket fall som helst, så är MxPx ett av de få "collegerock"- banden som jag gillar. Det finns många band i den här stilen som kan kännas omusikaliska och som om de inte vet vad de gör med instrumenten. I vilket fall som helst, så fick jag reda på MxPx genom en genialisk hemsida,last.fm . Där man "skrobblar" sin musik genom iTunes och sedan får reda på vilken musik man skulle kunna gilla i ungefär samma genres som man själv lyssnar på. Det mesta av musiken som sidan föredrar känner man igen från innan, men det finns dessa små undantag. Som MxPx.

MxPx är som sagt så kallad skatepunk eller collegerock. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är bra. Fast det låter lite som allt annat man har hört, men ändå så är det något med MxPx som gör att de sticker ut, jag kan dock inte sätta fingret på det riktigt, men någonting är det! Skivan börjar med låten Secret Weapon, som för en gångs skull är en av de bästa låtarna på skivan. Det brukar vara så, tycker jag i alla fall, att låten som dom döper skivan till är lite halvdan. Men inte nu inte. Secret Weapon ligger på en delad förstaplats med Shut It Down. Men det är ju bara så jag tycker.

Fast vad vet jag? Jag har bara det här albumet. Eller, bara och bara. Det räcker långt. MxPx är den typen av musik som man aldrig blir trött på. Det går helt enkelt inte. Det kanske beror på att låtarna är såpass skiftande i stil och tempo så att det inte låter som samma sak hela tiden, som det mesta kan göra. Vissa av låtarna på Secret Weapon kan däremot gå lite för långt från vad de egentligen spelar och gör så att man bara sitter där och undrar vad som hände. Jag säger inte att det finns några dåliga låtar på plattan, för det gör det inte.

Jag har inte så mycket mer att säga om Secret Weapon. Det är en jättebra skiva, fast det kanske bara är min åsikt. Men jag tror att alla gillar MxPx. Lite grand. Innerst inne. Jag ger den här skivan en 4. För visst, det är ett helt underbart album, men jag kan inte ge skivan en 5, för det finns mycket bättre saker, och jag kan inte säga att MxPx är världens bästa artister när man kommer till själva spelandet, men det hör lite till genren.

Videon är Secret Weapon. Jag tycker att videon är ganska överdriven. Jag gillar inte videos när bandet försöker visa att de är så himla coola. Men det är låten man ska lyssna på, för det är den som är bra. Och då menar jag det. Tack för mig, skaterock-pastej.

n n n n / 4

Mina (Filip Åkerman) favoritskivor från 2006

2007-10-11T09:57:00.000-07:00

Här följer en lista på de 10 skivorna jag tycker bäst om från förra året. Den kanske kommer lite sent, sådär i oktober året efter, men jag behövde helt klart en hel del tid för att fundera ut den. Varenda skiva på listan (inklusive bubblarna) är underbar och helt klart värd att kolla upp om det låter intressant. Bilden till höger är huvudpersonen i konceptskivan som tog förstaplatsen.

01. Hans Appelqvist – Naima (Sverige)
Hans Appelqvist är den intressantaste svenska artisten, kanske någonsin. Det känns som om all musik blir pinsam i jämförelse med Hans genidrag. Det är simpelt, men det är vackert, det är nytänkande och delvis ett nytt sätt att göra musik. När jag säger att Naima är förra årets bästa skiva så kan man se det som en tapperhetsmedalj, men det är mycket mer än så. För Naima är verkligen förra årets bästa skiva.

02. Beirut – The Gulag Orchestra (USA)
Det är med tankarna på våra kära balkanländer som Beirut gör indiemusik för små människor på jakt efter majestätisk musik. Hela tiden tonar en orkester upp sig och höjdpunkterna blir hela tiden de ständigt återkommande blåsinstumenten. Men även pianon, dragspel och en massa andra instrument framkallar rysningar när den här lilla spolingen till geni kockar ihop ett mästerverk likt inget annat.

03. Mogwai – Mr. Beast (Skottland)
Jag trodde först att Mr. Beast var vad som skulle bli den ”dåliga skivan” i Mogwais discografin, men efter ett tag förstod jag att det var precis tvärtom. Det här, mina damer och herrar, är den ”utmärkta och perfekta skivan” – den som du aldrig glömmer bort. Post-rock som låter som det ska, nämligen dynamiskt och dödligt vackert. Det här skulle kunna beskrivas som det ultimata soundtracket på hösten.

04. Trentemøller – The Last Resort (Danmark)
Det är resande, stundvis tung musik någonstans mellan synt och techno. Det är en skivan som dunkar på oberört med riktigt kraftfull bas. Det känns som den hela tiden är på väg någonstans, men den når aldrig sitt mål, utan det är resandet som står i centrum. det är danskt, øverväldigande, øvertygande och øverbart!

05. Junior Boys – So This Is Goodbye (Kanada)
Årets helgjutna syntskiva som låter så rent och klart att det är svårt att tycka annat än gott om den. Det blir plötsligt varmt och skönt i öronsnäckorna och leendet är omöjligt att hejda när syntar och trummor blandas om så väl i ren myspys. Det går runt och runt, och jag vill aldrig att det ska ta slut.

06. Hot Chip – The Warning (England)
I augusti 2006 låg jag i hängmattan och tittade på molnen. Genom mina öron studsade vacker syntmusik. Så var det faktiskt, vackert. Och det var Hot Chip, faktiskt. De som klättrat högt upp på många årsbästa- listor. Fast självklart har de en given plats även på min.

07. Regina Spektor – Begin To Hope (Ryssland/USA)
Till slut kom jag fram till att förra skivan Soviet Kitsch kanske var bättre, men det spelade ändå ingen roll. Begin To Hope är ju lysande ändå. Det händer ju trots allt mer i musiken den här gången och kompotten är lite mer blandad. Det finns vackra poplåtar, klassiskt inspirerade pianoperioder, gitarrer och stämningar som jag vill ha dem.

08. The Feeling – Twelve Stops And Home (England)
Tydligen är det här det stora ”guilty pleasure”- bandet i England just nu. Löjligt, då deras debut från förra året i stort sätt rakt igenom är lysande. Den här skivan drar igång mig i någon sorts töntpop som jag inte är van med att älska. Men, allt går verkligen precis rätt, precis som det ska, så vad gör man?

09. Final Fantasy – He Poos Clouds (Kanada)
Precis som Beirut, så gör Final Fantasy indiemusik inspirerad av någonting annat. Owen Pallett, som han egentligen heter, använder sig enbart av instrument som vanligtvis förknippas med klassisk musik. Resultatet blir en skiva både gripande, dynamisk och riktigt knasig men framförallt - strålande!

10. The Knife – Silent Shout (Sverige)
I Sverige var ju årets band The Knife, det verkar det nästan som alla tycker, och även jag gör det. Förra skivan Deep Cuts började så småningom kännas tråkig, men det gör aldrig Silent Shout som i ett tekniskt syntlandskap sprider djupa mystiska toner och bara blir bättre och bättre.

__________________________

Fem bubblare:
Joanna Newsom - Ys (USA) - Som underligt nog inte kom med på topp 10 fast det är förra årets folkskiva som aldrig tycks vilja bli ointressant.
Whitest Boy Alive - Dreams (Norge/Tyskland) - Som ständigt gör mig glad och är en glasklar och väldigt underhållande popskiva.
Anna Ternheim - Seperation Road (Sverige) - Som kanske inte är i närheten lika bra som Annas förra Somebody Outside, men trots det rent av fantastisk.
Peter Bjorn & John - Writer's Block (Sverige) - Som är en skön skiva med poplåtar av toppkvalitét, som man helst vill lyssna på igen och igen och...
Thom Yorke - The Eraser (England) - Som är mörk och omtumlande, precis som man bör förvänta sig från frontpersonen från Radiohead.

Archive - "Noise" (2004)

2007-10-08T12:01:00.001-07:00

Ett stort mörker närmar sig staden; barnen skriker inte längre, fåglarna flyger inte, du skrattar inte; nu är det allvar, för det är Archive du lyssnar på. Seriös musik som sparkar dig i huvudet, som bränner hjärnceller men gör dig belåten, och det är trots vad jag hittills sagt inte hårdrock. Men det är rockmusik, rockmusik som är hundraprocentigt emotionell, men till skillnad från de tradiga emo- band har ett stort hjärta. Som Pink Floyds The Wall nästan; ibland beskriver det någonting jobbigt, ibland någonting ljuvligt, det enda som är beståndigt är att det hela tiden är bra. Fast The Wall var ett konceptalbum, en historia, någonting påhittat. Och som sagt, Archives Noise är en allvarlig sak. Det går förstås inte att jämföra det två skivorna med varandra, de är i helt olika klasser, och helt fantastiska - på olika sätt. Archive är ingen rockklassiker från 1979, utan ett elektronisk trip-hop album från 2004. Näst efter Goldfrapps Felt Mountain är det kanske det bästa inom trip-hop jag hört.

Det är en kyla i musiken när skivan inleds med titelspåret. De klättrande gitarrerna klättrar sig högre och högra upp desto längre in i låten man kommer, snart är man inte längre i verkligheten, eller är det kanske ditt man kommer? Runt mig är det en storm av olika gitarrljud, som travar runt mig i takt med trumslagen, någon sjunger, han verkar riktigt förbannad... Är det i Archives samvete jag befinner mig? Det hela fortsätter enda tills då det plötsligt avslutas och nästa låt går igång...

There’s a look on your face I would like to knock out
See the sin in your grin and the shape of your mouth
All I want is to see you in terrible pain...

... Usch då..

Men döm inte på orden, Fuck U är faktiskt helt underbar.
Nästkommande Waste blir det overkligt vackra lugnet förre stormen vilket består av andra halvan av den 9 minuter långa låten som får mig att smälta. tongångarna får en att känna sig helt försvarslös, som om man var ensam i världen, "när som helst" tänker man, "när som helst blir jag galen". Och det är verkligen en känsla att älska! Waste följs av Sleep och hjälplösheten består, samtidigt får de mäktiga stråkarna mig att bli religös för mindre. Fram emot slutet känner jag mig riktigt hoppfull.

Andra halvan av skivan drar igång i lite hårdare tag igen efter det lite längre avbrottet. Get Out tonar upp sig genom miljontals stratosfärer och övergår sedan i nästa låt i den kompakta klarheten. Det är så lugnt och balanserat att man plötsligt stannar till. Conscience stannar tiden och blir som en port till himmlen.

Men Pulse stampar igång skivan igen med trofasta takter. Och sen, efter det, när Love Song går igång, då jag vet att skivan börjar närma sig sitt slut, då njuter jag lite till. Kontrasterna i Love Song mellan klarhet, balans och de lite bökigare partierna i kobination med syntarna gör att skivan - tillsammans med sista låten Me And You som är ack lika romantisk som Love Song - avslutas, precis som ett värdigt slut på skivan borde vara. Alla låtar är lika bra, det går inte att välja den bästa, men det krävs nästan att de följs av varandra för att de ska komma i rätt sammanhang, i sig själva får låtarna kanske inte riktigt samma kraft.

Känslor, musiklandskap, romantik, hat, syntar, stråkar, balans och lite luftrum att andas under. Noise har sannerligen det mesta. Men det hör nog ändå inte till bland det bästa - av vad jag hört i mina dagar. I jämförelse med tidigare nämnda The Wall så slår den ju inte lika hårt. Men en skiva som absolut ALLA måste höra, är det ju absolut. Det finns inga ursäkter, det finns bara ett stort håll i din skivsamling.

Gillar du Noise, lyssna då på:
# Mezzanine (1998) av Massive Attack

n n n n / 4½

Lily Allen - "Alright Still" (2006)

2007-10-07T08:22:00.000-07:00

Med sin brittiska dialekt och sina flörtar till hemlandet så hör Lily Allen till det som jag skulle kalla en ny engelsk musikvåg. Sådana har inträffat flera gånger förut. Nu händer det igen, men den här gången är det väl ändå en rätt stor skillnad. Den här gången ska inte England erövra världen, nej, den här gången handlar det enbart om bekräftelse. Det handlar om, att nu äntligen så ska britterna sjunga på sitt eget språk: brittiska! Och England ska inte längre gå att förväxla med USA, Australien eller något annat engelskspråkigt land, så som det tidigare gjorts. För med band som Arctic Monkeys, Just Jack, Jamie T eller Amy Winehouse (för att nämna några) har England nu äntligen ett mer egensinnigt sound. På gott och ont, förstås, för den självklara följden är ju att musiken inte känns lika internationell längre, vilket är dumt.

Men musikskribenterna bryr sig inte. För de är vana med att England är bäst i branschen, så det spelar väl ingen roll att musiken låter lite mer engelsk i dagarna? Grejen är ju att mycket av engelsk musik inte är vad det har varit. Så när engelsk media, som påverkar oss en hel del, går ut i världen så är det den brittiska musiken vi köper. Så lyssnar vi på engelsk musik när det görs mycket bättre musik på andra ställen i världen - som Kanada, till exempel. Nåväl, det finns egentligen inget att klaga på, för mer och mer så minskar intresset för brittisk musik med tiden. De gamla engelska legenderna trillar ju nämligen till döds så småningom och då förs väl troligtvis tankarna någon annanstans. Om inte nya artister dyker upp och räddar landet. Det finns ju risk för det.

En artist som jag antar är lite lovande är väl Lily Allen, även om hur hon än kämpar har jag svårt att tro att hon ska bli någon hjätinna, men ändå. Hon är onekligen en ganska spännande debutant från förra året. Och visst blev det en rätt stor grej av det dessutom. Allt tack vare alla våran vän myspace.com där Smile snart blev låten som ekade på radion. Sen kom skivan med namnet Alright Still och den nåde genast höga omdömen. På sätt och viss blev jag genast vädigt tveksam till den, för det kändes som en sorts pop långt bort från min egna smak. Ni vet, sån där lite gungande nästan tuggummismakande pop med bara ett lager av något beat tillsammans med en kvinnlig röst och någon melodi. Men lugn, Lily Allen gjorde mycket smartare musik än så. Dock måste jag erkänna att hennes musik kanske på sätt och viss hör till "plattpopen". Låten som fick mig att inse att det här inte var någonting att säga annat än gott om var Littlest Things (video nedan) som från en början kändes tråkig men snart blev låten jag aldrig kunde tröttna på. Självklart var det den bästa låten när jag sedan fick tag på skivan genom en kompis. Redan då hade Littlest Things övertygat mig till att gå och se Allen spela live på Berns förra hösten och biljetter var redan köpta.

Men skivan var kanske inte riktigt så fenomenal som jag hoppas, men den var ändå tillräkligt övertygande för att jag skulle tro att det kommer gå väl den här kvällen på Berns. Och det fanns ju egentligen knappt en låt tillräkligt tråkig för att inte kunna bli en riktig storhit. Å andra sidan måste inte en hit vara bra. Det är däremot låtar som Friday Night och LDN. Bra är också Knock 'Em Out med trillande piano, där tankarna går till The Streets och Happy Mondays- doftande Take What You Take.
Allen verkar vara glad, och det gör mig glad. Och glad, ja, det var jag väl också den där kvällen på Berns. Live var Alright Still ett enda långt dansparty. Kvällen avslutades då med den till ytan jättefåniga Alfie som är en riktig höjdare om man lyssnar lite till. Alfie om Lily Allens lillebrorsa, avslutar naturligtvis även skivan.
Men lika bra som hon är live är hon tyvärr inte riktigt på hennes debutskiva, trots allt, alla låtar håller inte. Men i det stora hela så blir jag mer glad än ledsen av den, och det kan ju inte vara annat än positivt. Räddar ett fallande land gör hon nog aldrig, men bättre skivor än den här tror jag hon kommer att åstakomma.

n n n / 3

Belle And Sebastian - "Dog On Wheels" (1997)

2007-10-04T12:12:00.000-07:00

"I will feel a lot better when people are buying... the songs"

... sa Stuart Murdoch, 1996. Stuart, som är låtskrivaren och "hjärnan" bakom Skottlands största (för så är det väl?) popband Belle & Sebastian. Därför hamnar de allra bästa låtarna från bandet på deras EP-skivor. Därför är oftast inte studioalbumen riktigt helt till 100% genomgående bra. Det är kanske meningen att vi ska lyssna på låtarna istället. I så fall gör Belle & Sebastian det enkelt. För när de kommer med en skiva och alla skriverier går till den, så släpper de en EP med den bästa låten och några låtar som är bättre än de på skivan, så kan du lägga pengarna på den istället. Eller så väntar du tills att de släpper en Push Barman to Open Old Wounds där alla spår från samtliga EP-album ingår på en dubbel-CD. Fast Belle & Sebastian är ju trots allt ett toppenband som faktiskt nästan aldrig gjort någonting särskilt dåligt, så det är inte direkt helt fel att börja satsa på att inhandla studioalbumen, det heller.

Men Push Barman to Open Old Wounds bör man absolut inhandla (eller hur du nu skaffar musik, föresten). Där hittar du nämligen de fyra låtarna som ursprungligen släpptes på Dog On Wheels, som släpptes efter Belle & Sebastians berömda debutalbum och uppföljaren: Tigermilk och If You're Feeling Sinister. Från Tigermilk återfinns The State That I Am In - låten som blev det stora genombrottet. Till all rätt, så bra låtar gör man normalt bara en gång. Fast Belle & Sebastian är väl undantaget i så fall, för 5 år senare var Jonathan David ihopsmetad, och vem vet, om det kanske kommer en till sån där pärla?

Så, jag skulle vilja kalla Belle & Sebastian 90-talets kanske starkaste popband. De bör nog dessutom dras fram som det kanske största indiebandet från nämnda era, dessutom. Och ja, för att komma till saken är väl Dog On Wheels ett ruskigt bra exempel på det. Den är måhända kort, men det är först då låtarna verkligen kan få full styrka. Dog On Wheels är ingen skiva man kan lämna bakom sig efter man hört den. Har man hört den en gång, kommer det säkerligen bli fler i framtiden. Det förstår man egentligen redan när titelspåret drar igång, en makalös lite spansk-artad låt som är i stora drag omöjlig att beskriva. Detsamma gäller förstås The State That I Am In som går igång som andra spåret. Murdochs röst är näst intill omöjlig att göra annat än att gilla, tillsammans med smarta gitarrer och en, ja, helt perfekt melodi tonar ett mästerverk upp sig, skottskt är det, nostalgiskt är det också, helt galet mycket. Hur mycket nostalgi kan man få in i en låt egentligen, hur många minnen, hur mycket kärlek? Det är rent av obegripligt. Det känns underligt att tänka sådana tankar om en poplåt. Men 5 minuter känns alldeles för lite. Problemet med sådana bra låtar blir allt för ofta att de är för korta.

Resten av denna EP flyter på av farten. Det är inte riktigt lika klockrent som tidigare, men stämningen som byggts upp går i alla fall inte i kras. Och även de två sista spåren hör absolut till bland det bästa bandet gjort. Då finns det verkligen inget att klaga på. Nej, det finns det verkligen, verkligen, inte.

n n n n / 4½

The United States of America - "The United States of America" (1968)

2007-10-02T09:56:00.000-07:00

När jag hörde den gamla klassikern The United States of America av bandet med samma namn första gången så tyckte jag det var helt fantastiskt. Det lät så annorlunda, så mycket som 60-talet måste ha låtit, så mycket galet psykedeliskt! Men sen en tid därefter var jag tvungen att tycka annorlunda. Om man drar fram skivan i helhet så låter den inte bra. Det är sån där experimental musik som jag tror de flesta mår illa av. Så finns det nog säkert några få som faktiskt gillar den, antagligen för att den är så unik, för att de helt enkelt har lite underlig musiksmak eller för att de har en skruv lös.

På ett sätt är den ju makalös, för jag menar, skivan har väl antaligen påverkat dagens musik i princip lika mycket som Sgt. Pepper! Ja, nästan, i varje fall. 1968, då skivan kom, lär det helt klart suttit ett gäng knäppskallar till musiker och älskat det de hörde. Dessa knäppskallar, som sedan i sin tur gjorde ny - enligt mig - mycket bättre musik, som i sin tur satte spår i ny musik, och så vidare. The United States of America gjorde rent av en ganska stor revolution med deras landskap av amerikanskt kaos, som det lät på 60-talet. Fast det är väl kanske lite av en lögn att de skulle göra någonting sådant på egen hand, det fanns ju ändå ganska många andra band som var med och öppnade dörrarna för bullrets tid i musiken. Men jag undrar om inte det här albumet hör till extremfallen. Grejen var ju också att United States of America också bara släppte en skiva, vilket gjorde att skivan kanske kommit lite i skuggan även om den ändå helt klart är en klassiker. En klassiker hade det dock inte varit alls om inte det funnits några lite normalare låtar i lite lättare pop-anda på den, vilket får den att inte bli din värsta mardröm musikmässigt, även om den dessvärre är ganska nära.

De här små lättare spåren, som mjuka Cloud Song som dansar på molnen, Stranded In Time där de blandar pop och klassiska instrument och den solklart starkaste låten: The American Metaphysical Circus som ger lite väl gott intryck när den inleder skivan är väl egentligen det enda jag kan uttala mig egentligen gilla i huvud taget. Fast The Garden Of Earthly Delights är ju också väldigt bra, förstås.
En sak jag gillar är också att det händer så mycket mellan och i låtarna. För det gör det sannerligen. Ingen låt är faktiskt den andra lik. Men det räcker inte, för de allra flesta låtarna är för stökiga och ger en huvudvärk för mindre. De var ju bland de första rockbanden som använde elektroniska instrument, så ni kan ju förstå vilket blippande det blir ibland. Inte som blippande låter idag förvisso, mer som elektroniska orglar. Det är lite som Young Marble Giants blir ibland. Skillnaden är att Young Marble Giants är riktigt lysande bra även idag.

Jag skulle vilja tycka mer om en sån viktig skiva, men det gör jag inte. Men om man är intresserad över hur det lät från början, ja, då är den här skivan väl värt någonting i alla fall, förmodar jag.
n n / 2

Grace Jones - "Island Life" (1985)

2007-09-28T07:11:00.001-07:00

Efter 7 studioalbum var det dags för Grace Jones att göra en sammanfattning, en samlingsskiva. Efter den kom det bara två skivor, så möjligtvis så fick hon slut på idéer. Det enda vettiga är väl att samla ihop det allra bästa på en skiva, som en final på allt, kanske hon tänkte. Så blev Island Life till. Skivan som består av låtar från skivorna som släpptes mellan 1977 och 1985, vilket inkluderar Portfolio (1977), Fame (1978), Warm Leatherette (1980), Nightclubbing (1981), Living My Life (1982) och Slave to the Rhythm (1985). Det blev en samlingsskiva som fick mer uppmärksamhet än de flesta. Musiken, vilken delvis är redan från 1977 har absolut varit högst viktig för allt som kommit därefter, men speciellt 80-talet hade varit en helt annan tid om inte det varit för Jones.

Men för att lägga fram min egen åsikt så har de glasklarar hitar som samlats på Island Life lyckas samla damm på så många år. Den här typen av funkmusik är inte aktuell längre. Det man dansade till då skrattar man åt nu. Men det är faktiskt hemskt synd att det är så, för dåligt är det ju inte alls.

Det mesta, eller i stort sett allt, är covers och det kan man ju lätt ställa sig rätt negativt till. Musikaliskt krävs det kanske inte så mycket för att få fram någonting bra om man gör covers och kör en personlig grej. Men det här är oftast väldigt bra ändå. Allt man behöver höra för att förstå det är hennes La Vie En Rose (Edith Piaf)- cover från 1977 som inleder skivan. Den doftar sommar och funk på långa vägar och man kan inte göra så mycket annat än att njuta av det hur gammalt det än känns. Det känns ju i alla fall hundra miljarder gånger modernare än Edith Piafs version även om jag vägrar jämföra de med varandra (sånt gör man ju bara inte!).

Men, sen känns låtarna tråkigare och jag blir snart ganska tveksam. Det känns verkligen rent utsagt föråldrat och jag måste säga att det blir också min slutsatts - det här är inte tillräkligt bra, i alla fall inte längre. Det gäller främst de övriga låtarna från 70-talet och de som kom efter 1981. Någelunda mer positiv är jag gentemot de två Warm Leatherette- spåren där man bland annat hittar Roxy Musics Love Is the Drug där blippandet gör en totalt galen, men huvudsakligen i en positiv benämnelse, det gör låten mycket mer svängig. I Jones orginall från 1980 var det ju inget blippande i huvud taget, vilket mestadels gjorde den tråkig.

Men de riktiga kanonlåtarna kommer först därefter när materialet från den erkänt bästa skivan: Nightclubbing rullar igång. Astor Piazzolas Libertango, eller som Jones kallar den, I've Seen That Face Before ekar mystiskt med typiskt Piazzola- dragspel. Samma mystik finns i min personliga favoritlåt Walking In The Rain. Sen tar det slut och de sista låtarna är ingenting speciellt nämnvärt även om de är relativt kända. Dock är ingen låt på skivan dålig på något sätt. Det är bara det att det mesta på den känns så gammalt. Jag skulle säkert älska skivan om jag hörde den när den kom, men nu har mer än tjugo år förflutit. Funken i all ära, men de flesta låtarna håller inte. Ifall du nu inte hört Grace Jones så är det här ändå en skiva att börja lyssningen på, den säger ju en del och är trots allt en mycket coolare samlingsskiva är den flesta. Så ändå, trots allt, den här är värd att försöka få tag på.

n n n / 3

Dungen - "Ta Det Lugnt" (2004)

2007-09-27T09:19:00.000-07:00

Tillbaka till 1969... tillbaka till den sanna hårdrocken, och tillbaka till det psykedeliska... Återupplivelse, sammansättningen och slutligen... kalas! Deep Purple är nu här igen, fulla med energi och de tänker göra precis det som de gjorde förre genombrotten, fast lite bättre och lite modernare, de tänker göra grym musik. Nu är de förstås svenskar under ett roligare bandnamn: Dungen. Deep Purple är de förstås inte, men med sådana riff blir de lätt förväxlade. I deras hittills avklarade karriär ligger Ta Det Lugnt i mitten av discografin. Innan kom Stadsvandringar som kanske var lite för lättsam, och efter kom Tio Bitar som kanske blev lite för hård. Perfekt blev det där emellan med Ta Det Lugnt. Aldrig har väl någonting skitit varit så rent?

Jag tänker på de stökiga gitarrerna och de krokiga gitarrsolona och riffen, när det blir rejällt ostadigt och när det utartar sig. Men det går aldrig för långt, absolut inte. Sånt här vackert skrammel gjordes inte ens på "den gamla goda tiden" (när det nu var). Ta Det Lugnt är med andra ord ett helgjuten rockalbum, men också mer än så. Här finns också mer - som tidigare nämnt - psykedeliska utfarter. Titelspåret drar ut i ett långt gitarrsolo men landar till slut i pianospel och jazzharmoni. Och det är inte bara där som känslor utbyts. Den här skivan är en känslofestival. Efter titelspåret rullar en helt annan sida av Dungen ut som lär vara okänd för de som inte hört första skivan som inte alls är en rockskiva. I Lejonet & Kulan möts vi plötsligt av tvärflöjt som övergår i, just det, orgel. Och som vanligt är orgel någonting obeskrivligt i rätt sammanhang. Rätt, är det förstås. Ännu mer träffsäkert är det när orgel förvandlas till gitarrer och snart är det åter igen en rockskiva.

Mest motbjudande för den som vägrar progg måste Du E För Fin För Mig vara, jag älskar den natuligtvis, men det är ingenting som givet går hem. Svensk folkmusik och progg och sånt där, brukar de flesta svenskar jag känner ha svårt för. Utlänningar däremot, kan nog tänkas tycka bättre om det, därav har Dungen, med just denna skiva röjt stora framgångar i exempelvis U.S.A. och nämnvärda fans är bland annat Bruce Dickenson (Iron Maiden) och Wayne Coyne (Flaming Lips).

Låten Panda som du kan se här nedan blev en hit och hör verkligen till de absolut starkaste spåren. Redan första gången jag hörde den så gick det upp för mig hur svensk den är, och riffet påminer mycket om ett på en av mina favoritskivor, Deep Purples självbetitlade tredje skiva. Det kanske mest underskattade albumet någonsin. Men låten är ändå inte den bästa. Det är omöjligt för mig att tycka det när en låt som så fullkomligt exploderar, så som avslutande Sluta Följa Efter gör, är med på skivan. Där kan man verkligen snacka kaos, men möjligen även det finaste kaos man kan framställa. När en sån låt spelas live tvivlar jag inte på att det måste vara minst lika bra som att se Led Zeppelin på scenen, och likheterna mellan Robert Plant och Gustav Ejstes scenagrenade är slående när jag ser Dungen på Nalen och Led Zeppelin på The Song Remains The Same- filmen. Att skivan är Svergies bästa rockskiva kan jag nog säga på rak arm. Bästa svenska skiva någonsin är det dessvärre inte. Och någon fempoängare är det väl egentligen inte heller, men det är inte alls så långt ifrån.

n n n n / 4½

Talk Talk - "The Colour of Spring" (1986)

2007-09-24T06:52:00.000-07:00

På andra halvan av 80-talet, efter MTV-revolutionen, så tror jag att musiken förändrades för gott. Till det sämre, till viss del. Men antagligen också väldigt mycket till det bättre. Det kan diskuteras, javisst. Anledningen till detta i så fall är någonting jag inte kan sätta fingret på. Men i början av 80-talet så spårade ju faktiskt musiken ut på sätt och viss. Plötsligt skulle alla göra musik och få bra beröm för den tack vare punken, och på grund av hårdrocken så blev plötsligt att låta högt viktigare än att låta bra, i vissa fall. Sen får man inte glömma synthpopen som snabbt blev omodern. När 80-talets mitt var nådd så skulle det inte låta som Depeche Modes Dreaming of Me längre (tyvärr, trots allt). Det var tid för förändring. Vissa klarade att förändras, som Depeche Mode, vilka fick ett mörkare sound, vissa klarade det inte, som Tears For Fears, som plötsligt blev tråkiga. En av de kraftigaste förändringarna var gruppen Talk Talk tvungna att ta. Deras två första skivor är riktiga syntpopsmonster, den första i bemärkelse - och så kunde det inte fortsätta. Så vad hände? Jo, de ändrade sig. Fram till slutet på 80-talet så lyckades de göra mästerverket Spirit of Eden (1988) och efter det hade de också gjort Laughing Stock (1991). Två helt skilda skivor ifrån de förstnämnda, nu var det istället lugn, stilla men också dynamisk musik som vi fick höra från Talk Talk. Som om det blivit förvandlade. Även om de första skivorna var bra så var det här i en helt annan klass. Så då kan man fråga sig, hur blev det sådär?

Ja, just det, jag missade en skiva! 1986 kom också The Colour of Spring och det var där den stora förändringen ägde rum. Eller, jättestor var den väl inte. Alla deras skivor tar sig ett bit på vägen mot Spirit of Eden. Men The Colour of Spring är hela mittpunkten av kariärren och, för att komma till saken, ett lysande album. Skivan innehåller två sidor, den ljusa popiga från dåtiden och den mörka djupa som kommer att bli gruppens framtid. På båda fronterna stoltserar de.

Skivan inleds med träffsäkra takter och barnsång i tuffa men ändå inte 100% övertygande (fast riktigt toppenbra ändå) Happiness Is Easy och efterföljs sedan av I Don't Believe In You vars intro luktar Hans Appelqvist men snart dras igång i ren Dire Stairs- anda och faktiskt är riktigt bra. Nya tag blir det sedan i Life's What You Make It (se videon nedan) som såklart blev en hit, men sällan hör till de allra största höjdpunkterna på skivan. Efter det blir skivan stillsam och känns långt ifrån allt tidigare utgett av Talk Talk. Andra halvan är i stora drag softare även om en del även där är helt klart popigt. Det är väl främst April 5th och Chameleon Day som ligger extremt nära det fantastiska ljudrummet det lyckades skapa senare.

Till slut, när avslutande låt åtta Time It's Time rullar igång så tänker jag att den här skivan måste placeras bland de främsta jag hört, men riktigt så är det väl inte. Allt är riktigt lysande bra, men allt är inte lika perfekt som slutet. Ett syntpop- album är det absolut, från den genren gick det först ifrån senare, men man skulle kunna kalla det mer moget än många andra skivor i samma fack. Ja, jag skulle nästan vilja säga, att i det här facket, så går det nog inte att leta fram så många bättre skivor, alls. Då blir det dags att leta ordentligt.

n n n n / 4

David Byrne - "Grown Backwards" (2004)

2007-09-23T07:12:00.000-07:00

David Byrne... Åh, vilket härlig gubbe! Tänk om alla musiker vore som han. Musiker som gör precis vad de vill, det finns en del såna. Bland dem hör Elvis Costello, David Sylvian, Brian Eno, Paul Weller och förstås David Byrne till. Snubbar som vet vad de verkligen vill och aldrig står och stampar på samma fläck mer än nödvändigt. På Grown Backwards visar Byrne att han vill mer än en sak. Mestadels är det pop långt ifrån den punken som hans forna band Talking Heads låg bakom men det här också en skiva med opera, och med avslutande Lazy är det också ett funkalbum. Det spelar egentligen ingen roll vilken genre Byrne gräver in sig i, det blir bra hur han än gör.

Det är egentligen bara en sak som Byrnes musik idag har gemensamt med den musiken han framställde med Talking Heads för ganska exakt 30 år sedan. Det de har gemensamt är intelligensen. Det är svårt att förklara, men man måste vara riktigt genial om man gör såna melodier som Byrne gör. Gång på gång sätter han pricken över i. Och Grown Backwards är långt ifrån något undantag. Många artister brukar bli gamla och tråkiga på så många år, men i David Byrne tar aldrig energin slut. Svakor har han förstås haft i min mening, men det är ändå rent av fantastiskt hur en artist aldrig slutar förvåna.

Så är fallet när Byrne tar ton tillsammans med Rufus Wainwright och gör opera i Au Fond Du Temple Saint. Hur många popstjärnor gör sånt? Men i det här fallet känns det så självklart och helt naturligt. Antagligen har ingen av dem några erfarenheter av att sjunga opera och deras röster verkar inte helt vara lämpade för det syftet heller, men visst blir det bra och inte bara bra, utan fruktansvärt bra. Troligen så hade ju också Byrne roligt med att göra stycket och det är sånt som får mig att tycka att han är den ballaste personen i musikhistorian, han gör vad han vill och inte vad publiken skriker efter. Ibland blir det kanske inte riktigt helt bra, men oftast så är resultatet lyckat. Större delen av skivan tillhör förstås benämningen "pop", men även poplåtarna är helt olika, ibland är det storslaget och ibland låter det så väldigt smått. Det går inte riktigt att beskriva hur låtarna förhåller sig till varandra, för de har alla egna relationer till de övriga låtarna, och skivan är totalt 15 spår, så för en förklaring krävs alldeles för mycket plats än jag tänker slösa tid på här. Dock kan man säga att i stort sett alla poplåtar på skivan har en mer eller mindre "touch" av klassisk musik, men även av andra musikslag.

Så till slut sätter Byrne punkt för musikkalaset i tidigare nämnda Lazy och från att man legat i fåtöljen och njutit kastas man upp på golvet för en svängom i det riktigt funkiga. Ja, Byrne är tuffast i världen, kommer jag bli musiker någon gång så ska jag göra likadant.

n n n n / 4

Oasis - "(What's the Story) Morning Glory?" (1995)

2007-09-23T03:41:00.000-07:00

Oasis. Episk britpop. Vad finns det mer att säga? Ingenting. Precis. Oasis har fått sin egen sub-genre inom indiepopen, Oasis låter inte som någon annan artist eller grupp. Det finns ju efterhängare, men jag tror inte att någon efterhängare kan låta exakt som Oasis ändå.
Det var faktiskt min lite småudda kompis som fick mig att lyssna på Oasis. Hans bröder lyssnade mycket på Oasis, och min kompis tog efter, sen tog jag efter, och nu sitter jag här och skriver en recension om Oasis kanske mest kända album, det vill säga, albumet med till exempel, Wonderwall, Don't Look Back In Anger och Hello. Vi pratar alltså om (What's the Story) Morning Glory?. För er som kanske inte vet, så är Oasis ett brittiskt indierock/pop band, några arbetarklass-människor som sjunger om sitt arbetarklass-liv. Oasis kommer nog aldrig dö. Om det är positivt eller inte vet jag inte.

Nu har jag inte hört speciellt mycket av Oasis, så jag kan inte jämföra just detta albumet med andra album av Oasis, men jag måste säga att (What's the Story) Morning Glory? är rent utav genialiskt. Oasis vet hur man tar hand om instrumenten, verkligen. Vissa låtar kan däremot bli lite smått flummiga med konstiga gitarr-riff och "untitled" låtar som är 40 sekunder långa med bara massa bröt från en elgitarr och ljud som låter som om de skulle stå bredvid en flod, men det beror mest på att en låt på albumet börjar med att det låter som att de står vid en flod. Och som jag sa förut, så är den kändaste Oasislåten genom tiderna, alltså Wonderwall, med på albumet, men jag förstår inte riktigt varför just Wonderwall är så känd. Enligt mig är Wonderwall överskattad. Eller så är det bara jag som är trött på den, jag vet inte riktigt. I vilket fall som helst så gillar jag den inte, den är gnällig, tjatig och halvdan. Ni får gärna klaga på mig om jag har fel, för det är bara vad jag tycker. Titellåten på albumet, alltså, Morning Glory är också en av låtarna som jag tycker är ganska tjatiga, gnälliga och rent utav överskattade. Men jag måste ändå ge Oasis beröm för att ha fått med så många bra låtar på ett album, det brukar vara runt 3-4 låtar av 16 som är riktigt bra, men Oasis har verkligen fått till det, jag skulle säga att det var ungefär 3-4 låtar av 12 som är mindre bra på albumet.

Till betygssättningen. Som vanligt så vet jag inte riktigt vad jag ska ge för betyg. Men en trea skulle nog sitta bra, och det på grund av att det finns en del bra låtar, en del mindre bra låtar, och för att jag är en av de få som ser att Oasis är överskattat, eller i alla fall (What's the Story) Morning Glory?. Men eftersom att Oasis är så bra musikaliskt, trots att jag har lite svårt för sångarens röst vid vissa tillfällen, så får den tre och en halv. 3½.

Om videon, det är Don't Look Back In Anger, en av mina favoriter, om ni inte känner igen videon så är det för att det är den amerikanska versionen av videon, för jag kunde inte hitta den brittiska versionen. Jag ber om ursäkt om det på något sätt stör er läsare.

n n n n / 3½

Hard-Fi - "Stars Of CCTV" (2005)

2007-09-19T10:50:00.000-07:00

I början av 2006 så lyssnade jag en hel del på en ganska pinsam skiva. Det var en sådan där "Best Of"- av senaste året som ibland följer med i musiktidningar. Det allra pinsammaste var att tidningen som skivan kom ifrån inte var någon annan än självaste "Q". Nej, "Q" är ingen höjdare. Men det tyckte jag på den tiden, och skivan som medföljde i tidningen hjälpte mig en hel del med att bestämma mina framtida skivköp, jag köpte Bloc Party's Silent Alarm och Goldfrapp's Supernature för att nämna några. Ja, även en dålig musiktidning kan tipsa om bra musik. Men vad både "Q", "Uncut", "Mojo" och de andra brittiska tidningarna har till nackdel är att de alla är... just det, brittiska. Den engelska musiken får nästan alltid lite för mycket utrymme. Så är fallet med Hard-Fi, en typisk brittisk grupp som blir varmt bemöt i sitt hemland och sen likaså i alla länder för att den brittiska musiken alltid ska vara i centrum. Det där med att de ska vara i centrum är som en gammal tradition skulle jag tro, för förr i tiden gjordes ju den absolut bästa musiken i det där landet.
Hur som helst så diggade jag Hard-Fi's Tied Up Too Tight starkt när jag för första gångerna hörde den på denna "pinsamma" skiva. Det är en sån där låt man dras med av och älskar för att den har en sådan energi. Så jag köpte hela skivan som den kom ifrån.

Min första reaktion var inte alls särskilt positiv. Första låten och den största hiten Cash Machine höll helt klart klassen med Tied Upp Too Tight, den var till och med ännu bättre. För grejen var att Tied Up Too Tight kändes plötsligt helt död, i den låten kunde jag inte finna någon lycka i huvud taget längre. Större delen av skivan kändes ungefär lika dött. Ni kanske kan förstå, att när det blir sådär så känner man sig rätt lurad. Från att jag var helt övertygad om att jag hade köpt någonting skitbra på grund av pålitliga grunder, till att det vissade sig att dessa grunder plötsligt var värdelösa och likaså skivan jag köpt tack vare dem.

Men, att enbart klaga på Hard-Fi vore orättvist, musikaliskt är det inte alls så illa. Faktiskt, så är det väldigt bra. Men en skiva som så fort känns färdiglyssnad kan jag ändå inte kalla helt bra. Speciellt så är vissa låtar lite för stökiga för att de ska gå hem enligt mig. Första skivhalvan är faktiskt i stort sett skittrist förutom tidigare nämnda låtar som kanske duger lite grann. Allt som sker på skivan är så självklart, vi har sett skivuppbyggnaden hundra gånger förut. Även om det inte nödvändigtvis måste vara en nackdel så är det verkligen fallet här. Detsamma gäller egentligen andra halvan, men där känns låtarna faktiskt ganska bra. Det är de sista fem spåren som finns att tacka för att betyget är såpass högt som det är. De spåren är helt klart godkända, även om de kanske i huvudsak är ganska oorginella. Men speciellt sista låten, titelspåret, är riktigt bra, där Hard-Fi lyckas ge mig någon sorts god relation till dessa "CCTV In Operation"- skyltar som finns lite runt omkring i England, bl.a. på bussar. Jag förstår att Hard-Fi lyckats göra sig måttligt populära i hemlandet, men det är ingenting resten av världen kommer vilja lyssna på, hoppas jag.

We're the stars of CCTV
Making movies out on the street
We're the stars of CCTV
Can't you see the camera loves me?

n n / 2½

David Bowie - "Space Oddity" (1969)

2007-09-17T10:09:00.000-07:00

1969. Rymdhystorin var som högst i världhistorien, Neil Armstrong var den första mannen på månen och fler utflykter var på utgång. USA tävlade mot Sovjet Unionen om en massa saker som hade koppling till rymden och alla satt spända och lyssnade på deras gamla transistorradior för att höra mer. Rymden hade aldrig varit mer spännande och skulle kanske aldrig bli det. Men med bl.a. Stanley Kubricks mästerverk 2001: A Space Odyssey, och en massa annan sci-fiction- böcker och filmer från tiden så antar jag att det också uppstod en rädsla, en rädsla för rymden som finns hos en massa människor. David Bowie var också en grabb som ville utnyttja folkets intresse för det stora där uppe, eller så var han själv imponerad, vilket kanske var mer troligt.

David Bowie hade varit med i en hop band innan han i slutet av 60-talet ställde sig inför en solokarriär. Det första genombrottet var just detta, en skiva där titelspåret handlade om en rymdresa. Space Oddity är idag en av Bowies kändaste låtar. En låt om en man, Major Tom, som åker upp i rymden och snart inser att han aldrig kommer att få återvända till sin hemplanet Tellus. Egentligen har inte texten någon betydelse, det är nämligen ett sånt där mäktigt popmästerverk som vi allt för sällan ser nu för tiden.

Skivan är i övrigt något av vad jag skulle kalla början på en ny era av pop. Innan Space Oddity- albumet, så fanns det inget liknande inom genren. Pop var någonting glatt som var direkt och som man dansade till (med vissa undantag). Space Oddity var någonting vackert. Det var ingenting självklart, det lät bra, mer än den där gången 1965 när vi dansade, det lät bra, en miljon gånger. Space Oddity vill inte riktigt ta slut.

Men jag överdriver lite, några låtar är precis så direkta som mycket av det som kom på 60-talet. Men när jag pratar om Space Oddity är det nästan aldrig de låtarna som först dyker upp i huvudet. Istället är det de riktigt genialt genomtänkta låtarna så som högsta höjdpunkten på skivan: Cygnet Committee. Det känns som en oändlighet, men dryga 9 minuter är ändå på tok för kort tycker man efter att man har fått smaka av kraften från den unga krabbaten som börjat sin utveckling mot att bli en gigantisk gud. I den här låten är han gud. Och den har onekligen gjort mig till en annan människa. En människa som hört den här låten kan inte göra annat än att älska musik. Det är en sån där låt som börjar helt fantastisk bra men bara blir bättre och bättre. Det är Bowies livsförklaring. Hans förklaring till någonting övermänskligt. Ja, och då blir man verkligen religös för mindre...

And I close my eyes and tighten up my brain
For I once read a book in which the lovers were slain
For they knew not the words of the Free States' refrain
It said:
"I believe in the Power of Good
I Believe in the State of Love
I Will Fight For the Right to be Right
I Will Kill for the Good of the Fight for the Right to be Right"

Efter ett sånt mästerverk fortsätter låtarna att vara väldigt bra, men likt Kebnekaise bredvid Mount Everest förminskas de lite, även om de är riktigt bra låtar. Men pampiga Wild Eyed Boy From Freecloud är förstås alltid underbar och även avslutande Memory Of A Free Festival är makalöst häftig med den upplyftande kören och känslan av någonting maffigt som aldrig kommer ta slut sätter sig. Gång på gång på gång spårar skivan ut i låten och skivans sista textrad tillsamman med ett lättsamt instrumentväsen:

The Sun Machine is Coming Down, and We're Gonna Have a Party

n n n n / 4

Flogging Molly - "Drunken Lullabies" (2002)

2007-09-11T11:36:00.000-07:00

Jag vet inte riktigt vad man ska säga. Flogging Molly är väldigt speciella, på ett bra sätt. Det är inte varje dag man hör Irländsk folkpunk på radion om man säger så.
Hur jag började lyssna på Flogging Molly vet jag inte riktigt. En vän till mig skickade över en låt med dem via bluetooth på mobilen. Jag förstår inte riktigt hur det funkar, sånna där high-tech grejer. Men nu ska vi inte byta samtalsämne. Som sagt, Flogging Molly är väldigt speciella, inte bara för att Dave King, sångaren, har en väldigt speciell, rolig röst och dialekt, inte rolig som att man skrattar högt, utan rolig som att det är roligt att lyssna på, utan också för att de använder alla instrument på scenen samtigt utan att det blir oljud. Det känns ju som att det är lätt att det blir oljud om man är åtta personer på scenen samtidigt. Flogging Molly är också väldigt roliga att se och / eller höra på Live, för de spelar bara inte låtarna, utan de spelar dem med inlevelse, och man ser att de har skoj på scenen.

Nu, till själva albumet, som, enligt mig, är ett av de bästa albumen på delad förstaplats med Whisky on a Sunday, som består av akustiska och livelåtar från de andra albumen. Men,
Drunken Lullabies har dock vissa brister. Visst, de skiftar mellan både lugna och fartiga låtar, men ibland kan det låta lite likadant, och jag antar att det är en risk man får ta om man spelar såpass alternativ musik. Det finns också ett par, tre låtar på plattan där det känns som att dom fastnat i fantasi-stadiet och antingen gått för långt eller inte kommit någonstans alls, använt konstiga ljudeffekter och intrumenten på ett konstigt sätt som får mig att vilja radera låten för gott. Visst, låten må vara bra i sig, men det blir lite för mycket. Jag kan inte hålla med om att huvudlåten på albumet, Drunken Lullabies alltså, är den bästa låten på skivan, för det känns som att det saknas något.

Nu, till betygs-sättningen. Jag är inte helt bestämd med vad jag ska välja, på grund av de brister i det instrumentella, men eftersom att de flesta låtarna på albument har det där lilla speciella svinget som gör att man vill ställa sig upp och dansa, så ger jag den en 4. Ni borde verkligen gå och köpa skivan, det är värt det.

n n n n / 4

Young Marble Giants - "Colossal Youth" (1979)

2007-09-10T09:41:00.000-07:00

Minimalism. Försiktighet, Evighet… Revolution. Nej, det sista får jag nog stå över när jag pratar om Young Marble Giants. Någon revolution blev det aldrig, det fanns väl ingen plats med tanke på alla dessa revolutioner som var på den tiden. Den tysta indiemusiken med starka new wave- drag fick inte kraft att slå igenom i allt annat ståhej, och så fortsatte det väl egentligen ändå tills The Smiths gjorde succé. Joy Division var ju lite punkiga så det gick väl, men när det ska bli så konstigt som Young Marble Giants, ja, då blir det ingen revolt. Musikrevolution är såklart ordet jag borde använda, men det är väl ganska självklart. Men okej, vad hände då egentligen?

Jo, såhär var det. Young Marble Giants är en trio ifrån Wales som bara gjorde ett enda studioalbum. Studioalbumet hette Colossal Youth och var, fram tills i år ganska bortglömt. Men nu i år har någon smartskalle knäckt idén om att återutge skivan på CD och därav har de efter nästan 30 år fått lite ny uppmärksamhet. Idag finns du ju plats för revolutioner. Så, bra idé, nu kom ju bandet även ut på turné och funderar på nytt skivsläpp och det är ju inte så lite illa.

Men nu förstår väl fortfarande inte, förstås. Varför skulle Young Marble Giants vara revolutionerande? Ja, det finns många skäl till det. På många sätt var Colossal Youth ett sannerligen unikt album. Ljudbilden lät väldigt lågbudget och som om det vore 60-tal och ändå så trodde jag när jag hörde skivan nu på 2000-talet att skivan var relativt ny. Ja, det låter verkligen som ett nytt band som drömmer tillbaka till dåtiden, medan det egentligen är ett dåtidsband med låg budget. Jo, man skulle nog nästan kunna kalla det här för den kanske allra första independent- skivan. Dock slog den ju aldrig igenom, så som jag tycker att den borde gjort, men, helt okänd var den ju inte riktigt heller. Men vad vet jag…

Mest bannbrytande är ändå det jag nämnde i början av recensionen. Minimalismen. Young Marble Giants vill inte låta för högt. De gör post-punk, men ändå så viskar de. Med hjälp av instrumenten de valt, däribland elektronisk orgel och Alison Starttons röst, så gör de motsatsen till vad hela världen runt omkring dem gör, det är så långt ifrån punken och hårdrocken man kan komma, på ett sätt. Ändå så är det post-punk, helt klart.

Det enda som egentligen är negativt med låtarna på Colossal Youth är att de kan bli lite jobbiga med orgelspelet även om det först och främst är en positiv faktor. Sådär grymt mysigt som det ska vara. Men, som sagt så kan det upplevas tjattigt, och det är egentligen mitt enda klagomål. Låtarna är idel korta, vilket är ganska positivt, och likaså är skivan relativt kort.

Föresten, är det verkligen något som jag inte gillar så är det många korta låtar i rad… Då skrobblas de på last.FM alldeles för fort! Men gör ett undantag för den här skivan, ifall du har någon sorts respekt för orglar.

"This music relaxes you, it’s total atmospherics. It’s just nice, pleasant music. I love it. The drum machine has to have the cheesiest sound ever. We’re going to be on a Young Marble Giants compilation, doing ‘Credit In The Straight World’. I had a crush on the singer for a while—didn’t everyone? I didn’t know much about them — the Moxham brothers, right? I heard they might be getting back together again recently. (NB: Stuart Moxham just produced one side of the new Beat Happening album, another of Kurt’s favorite bands). Isn’t it weird how, when you hear something like that, you still get excited, even though you know you shouldn’t? I first heard Colossal Youth on the radio, after I started getting into K music when I lived in Olympia. It was a year before I put out the ‘Bleach’ album." /Kurt Cobain, 1992 (Källa: Wikipedia)

n n n n / 4

Gorillaz - "Demon Days" (2005)

2007-09-09T07:51:00.000-07:00

Om jag skulle klassa banden som betytt mest för mig, rent inspirationellt, är Gorillaz utan tvekan med på listan. Med musiken, likaväl som tecknarstilen, blev de det fiktionella bandet med medlemmarna 2D, Murdoc Niccals, Russel Hobbs och Noodle. Deras imploderat färgstarka låtar fyllde de tecknade gubbarna till hela karaktärer och bandet kändes mer levande än någonsin. Innerst inne visste jag att Gorillaz inte fanns, men ändå fanns Gorillaz innerst inne i mig.

Det första albumet jag köpte av Gorillaz var Demon Days (2005). Jag hade knegat pengar tillräckligt för att få pengar och jag hade äntligen fått råd, då albumet var som hetast. Demon Days skiljer sig väldigt mycket från andra album. Medan de andra albumen jag hört mestadels skänkte några låtar, så bjuder Demon Days på upplevelser. De flesta låtar har en verklig must som bär iväg mig direkt och som faktiskt inte liknar något jag någonsin mött inom musikvärlden.

Don't get lost in heaven
They got locks on the gate
Don't go over the edge
You'll make a big mistake

De absolut bästa låtarna är Demon Days, Dare och Don't Get Lost In Heaven. Flera andra sylvassa låtar som El Mañana, O Green World och White Light uppkommer på skivan och förädlar skivan med minnesvärda låtar. Även superhiten Feel Good Inc. är bra, men inte min favorit i denna guldgruva av alternativrock. Den sämsta låten är November Has Come (som har en väldigt bra refräng, men rent lidande, rappande vers) och det finns ett flertal låtar som jag tyvärr lyssnat sönder, såsom All Alone och favoriten Dirty Harry, men för den som inte lyssnat fullt utsökt som jag har en stor upplevelse framför sig. Fire Coming Out of the Monkey's Brain är egentligen inget estetiskt mästerverk så, men den skiljer sig från flera andra låtar och det är därför jag inte bara gillar låten, utan hela Gorillaz. De skiljer sig.

Det är nära 4. Den ger inte lika mycket som den gjorde första gången jag lyssnade på den, eftersom jag totalt lyssnat sönder den. Men jag går nästan alltid efter första intrycket och jag ska vara rättvis mot mig själv. När den här var ny hos mig var det så ljuvt för mig att, ja, en 4 inte räcker.
Visst finns det band som låter ungefär som Gorillaz gör, men tanken att Gorillaz är tecknade ger dem en viss mystik, en viss doldhet som ja, gör Gorillaz till den ljuva gåta det egentligen är.

n n n n / 4½

Apparat - "Walls" (2007)

2007-09-08T11:29:00.001-07:00

Säg ett land som betytt mer för dagens musik än Tyskland. Nä, just det, det finns inte. Om vi nu hoppar över namn som Bach och Beethoven och koncentrerar oss på vad Stockhausen gjorde. Utan honom, Karl-Heinz Stockhausen, hade vi inte haft så många av de banden vi har i nuläget. Jag tror, att han gjorde enormt mycket. Det är ju förstås svårt att säga hur musiken skulle låtit utan honom, det är möjligt att den skulle vara väldigt bra ändå, men nog har han gjort musik till det bättre, det skulle jag med lätthet vilja säga. Tack vare honom har fantastiska och åter fantastiska band såsom de bästa av de alla, Kraftwerk, dykt upp. Tack vare dessa band är Tyskland även i modern rock- och pop- musiksammanhang - ett land att räkna med. Speciellt syntmusik i benämnelse.

Och fortfarande, är Tyskland landet som ständigt kommer med den fräschaste, vackraste och ståtligaste musiken. Kraftwerk har gjort sitt, men idag står artister som Tortoise och Barbara Morgenstern (och en massa fler, speciellt Berlin verkar ju musikaliskt vara oändligt stort) stolta på scenen vid deras elektroniska instrument. En av de allra hetaste namnen för mig är Apparat. Apparat är en gammal så att säga "rave-artist" som jag förstått det. Dessutom har han samarbetat en del med Ellen Allien, och förra året släppte de tillsammans en skiva som lär vara bra, enligt ryktesvägen, men i övrigt är ganska okänd. Nu i år så släppte i alla fall Apparat sin nya skiva Walls. Och ja, Walls är sannerligen ett mästerverk och troligtvis den bästa skivan som hittills släppts i år. Synt låter lika vackert idag som för 30 år sedan (då värdens bästa syntskiva Trans-Europe Express av Kraftwerk kom). Fortfarande om samma brinnande, ständigt lika aktuella ämne, som rockartisterna sjunger om och om igen men ändå för det mesta inte lyckas framställa det i dens renaste form. Rätt gissat, ämnet är kärlek!

Så hur kan syntmusik handla om kärlek? Borde det inte vara mer naturligt att gitarrer och akustiska instrument gör romantisk musik. Nja, det handlar väl egentligen mer om att syntmusik ofta får igång takten, de har pulsen, de har tempot, som återfinns, i det romantiska. Men det kan ju också vara en smaksak. Jag vet inte så noga. Men jag tror verkligen att det är någonting säreget med syntmusik som får det att alltid låta så bra. Kanske speciellt då hemlandet är Tyskland? Kanske är det någonting särskilt med det landet?

Ursäkta att jag drar lite ifrån. För att beskriva Walls mer konkret så påminner det mycket om tidigare nämnda Tortoise, speciellt första halvan av skivan. Walls ger mig mycket av samma känslor så som Tortoise It's All Around You gav till mig när jag upptäckte den och klassmässigt ligger de ganska lika. Däremot så tar Apparat mod till att sjunga på en del av sina låtar och faktiskt, så gör han riktiga dansspår ibland, som osar Prince på ett väldigt, väldigt trevligt sätt. Men det är de instrumentala låtarna som ger mest behållning. Ibland kan man tycka sig höra att grabben som gjort den här musiken är en föredetting på rave- scenen. Andra delen av skivan är helt klart bäst, speciellt precis innan slutet med Arcadia och årets hittills kanske bästa låt You Don't Know Me som direkt blev favoriten jag inte kunde lämna. Men det roliga är, att även resten av låtarna har blivit som favoriter. Det vill säga så är hela skivan en liten "Best Of", och visst det stämmer. Jag läste att Walls enbart består av låtar Apparat spelat in, lagt på datan och sedan rotat fram nu, överblivna rester. Motsatsen till "Best Of" måhända på pappret. Men sanningen är att det är rent otroligt, och tysk syntmusik ännu fått ett riktigt mästerverk. Jag blev så himla glad när jag hörde Walls. Skillnaden mellan synt nu och då är enorm, men jag glädjas, för syntmusiken är fortfarande lika underbar.

__________________________

Kommentar till videon: Här nedan är en video med Apparats låt You Don't Know Me. Det är inte den officiella videon utan en skapelse av ett fan som kombinerat musiken med Marcus Adams film Octane. Filmen lär inte vara någon höjdare inser jag snabbt efter en titt på filmtipset (se själv!), men tillsammans med You Don't Know Me blir vilken smörja som helst underbar. Dessutom ser det inte så himla dåligt ut, ljuset och alla fläktar är ju onekligen ganska fräckt. Däremot varnas känsliga tittare, även om jag inte tror att det är så många som läser det här som är "för känsliga".

n n n n / 4½

Tune Shake ansöker om nya recensenter.

2007-09-08T08:21:00.000-07:00

Kom; kom till Tune Shake, så ska du se att du finner lyckan" - JIMMY PAGE

Nu söker vi nya recensenter
Precis som storesyskonsidan Movie Burger gjorde en gång i tiden så kommer även Tune Shake att vilja utöka med fler recensenter. Kanske blir det du? Det är inte så svårt att bli recensent här, hör av dig till mig på min hotmail-adress: filip_akerman@hotmail.com om du är intresserad.

För att bli recensent så finns det några små krav, vilket är följaktligen.
- Du ska kunna motivera varför du tycker som du tycker om skivan du recenserar.
- Du ska ha ett stort musikintresse, vi vill helst inte se tre recensioner i rad med samma artist.
- Du ska vara någolunda aktiv som recensent.
- Du ska inte prata om någonting som inte har med det du recenserar att göra.
- Du ska skriva tydligt och man ska kunna förstå varför du sätter betyget som du sätter.
Det är allt.

När det gäller betygsättningen så är den exakt likadan som den ser ut på Movie Burger (d.v.s. såhär).

The Wannadies - "Bagsy Me" (1997)

2007-09-08T04:03:00.000-07:00

The Wannadies är din mardröm. Tänk dig - ett band på fem medlemmar, som gör fjantig musik, fjantiga videos och har en fjantig sångare med en fjantig röst. Ett band som gör rockmusik, eller kanske snarare popmusik, som vilken Kent-hatare som helst skulle vifta bort så fort en ton nåde dennes öra. Tänk er det här bandet, The Wannadies, den där lilla Skellefteå-gruppen. Tänk er, vilket höjdarband!

Alla som är födda på 80-talet eller innan kommer förstås nu tycka att jag bara skriver smörja, de vill inte höra mer om bandet som idag är som bortblåst men på 90-talet var ganska stort i Sverige (någon större internationell kariärr har de nog inte haft). Men jag vill städigt rota fram det här bandet. Anledningen är att det faktiskt är ett bra band. Eller bra band vet jag föresten inte. Men de har gjort några riktigt bra låtar. På deras genombrott Bagsy Me finns några av dessa "bra låtar".

Fast mycket av skivan är ganska segt, ibland blir det bara för slappt, som en feber- tisdagdag. Ibland blir det för mycket, bara rock på rock på rock med energi med energi med energi som jag inte klarar av. Ja, om ni läser mellan raderna är alltså inte power pop alltid min grej. Ibland är det makalöst, både charmigt och glädjande, men jag tycker inte att fallet är sådant. Däremot känner jag mig desstu mer positiv när musiken blir lite varierande. Som Oh Yes (It's A Mess) vilken är härligt jazzdoftande på det sättet som pop- artister brukar spela jazz. De tre första låtarna är däremot inte lika övertygande, Because och Someone Somewhere - javisst, det går väl ann, men Friends är långt ifrån det jag vill ha.

Men några låtar är helt enkelt kanon. Hit är en glasklar hit med helcoola gitarrer. Ännu bättre är Shorty som är en svensk milstolpe. Och sen, You And Me Song, oj, vilken grej, det måhända att den kan bli riktigt rejält tjatig, efter endast en lysning, men ändå, en sån låt får jag glädjande på huvudet. Allra bäst är avslutande That's All som för mig har två betydelser, delvis att det är min "flygplanslåt", ska jag flyga någonstans så är det genaste den låten som sätts på, och det andra är att det är en av de låtarna som flest gånger avslutat dagen, i iPoden, i sängen, i ett helt mörkt rum, minuterna innan jag ska somna. That's All passar utmärkt, ett mestadels instrumentalt, dryga 8-minuters mästerverk inom svensk popmusik. En låt som verkligen flyger runt i ens huvud. Fantastiskt, säger jag bara.

Men förutom dessa låtar är skivan som sagt inget mästerverk. Egentligen är ingen låt riktigt dålig, men ganska många är tunna och berör mig inte alls fast det nog är det låtarna har i syfte. Jag faller inte för Wannadies eller deras rockattityd, jag faller verkligen för vissa låtar, men jag faller inte för Bagsy Me. Det blir inget högt betyg, men det blir en uppmaning att försöka få tag på de där riktigt bra låtarna, tro mig, sånt kan förändra ditt liv.

n n n / 3

The Hives - "Tyrannosaurus Hives" (2004)

2007-09-08T02:51:00.000-07:00

Bikupor. Bikupor. Bikupor. The Hives påminner mig om ett gammalt, stilfullt rockband från, låt mig säga, 1960-1970-talet. Faktum är att de kommer från 1990-talet. I och med deras nya skiva The Black & White Album (2007) och deras omtalade spelningar, så har The Hives blivit ett riktigt dragplåster och en Sveriges stolthet. The Hives kommer inte med något nytt, men de fräschar upp ett gammal ideal.

Tyrannosaurus Hives (2004), som jag köpte i Brasilien, då jag var som mest The Hives-fanatisk, blev min stora dröm och det stora lyssnandet. På skivan ligger ju såklart hitsingeln Walk, Idiot, Walk, men andra låtar, såsom B is for Brutus och Diabolic Scheme är även de väldigt grymma. I detta album släpper The Hives lös med sin brötpop och garagerock. Howlin' Pelle Almquist skriker vilt och bra, såsom rösten ska vara, i sådana här låtar. Hela stilen är förresten så som det ska vara om man gillar sådan här musik, vilket jag gör.
The Hives har varit min största inspirationskälla för en film jag har i tankarna, tillsammans med The Doors, och det tackar jag dem för. Låtarna är unika "by modern standards" och eftersom jag gillar 1970-talsmusik, så är det här en ren fröjd. Det låter verkligen gammalt, men det är menat i en positiv bemärkelse. Det låter närmast nostalgiskt. Det låter nästan magiskt.

När jag sitter här och rabblar fördelar, så ska jag även nämna några nackdelar med The Hives album. Albumet bjuder inte speciellt mycket på sig själv. Vi får bara en massa låtar (som vissa låter rätt lika) och det är lätt att man känner att man skulle vilja ha mer än bara det här. Är man på dåligt humör kan dessutom ett sådant är högljutt album framkalla en gigantisk huvudvärl. Men så kan man inte se på saken. Det är från individ till individ. Jag förutsätter att man inte är på dåligt humör och om man har rätt stämning, så är The Hives Tyrannosaurus Hives minst sagt ett riktigt partypiller med etanol.

Huruvida det är tjatigt eller vackert är något du får förutspå. Jag älskar The Hives, en stor del av min rockmusiksmak består av The Hivisk musikstil och The Hives är en otroligt stor inspirationskälla. Bry dig inte om skitsnacket om att Howlin' Pelle är en kopia av Mick Jagger, för det är han inte. De är smått lika, deras röst är inte alls likadan som många vill påstå och The Hives stil, med vita kostymer (nu har de lagt de vita kostymerna på hyllan tråkigt nog) är inte alls The Rolling Stones, så glöm skitsnacket om att The Hives är ett plagiat. Det är bara ett avdammat koncept som för alltid kommer höras i våra öronsnäckor, genom tiderna och vidare. The Hives är mina idoler. The Hives is here to stay.

n n n n / 4

PJ Harvey - "Is This Desire?" (1998)

2007-09-06T12:03:00.000-07:00

När jag för de första gångerna lyssnade på PJ Harveys ”Is This Desire?” så fick jag den befängda idéen att PJ Harveys berömmelse har grunden i att hon sjunger ifrån ett mansperspektiv. Misstolka mig inte, men hon gör sån där typisk musik som går hem hos de musikintresserade gubbarna (egentligen är de inte gubbar, men de beter sig som sådana och gillar The Beatles). Jo, för det känns nästan lite som om det finns ett visst sätt som musiken bör låta om den är gjord av en kvinna för att den ska vara bra, enligt dessa gubbar. Det är svårt att säga precis hur jag menar, men ibland får kvinnliga artister extra beröm om de ryter lite såsom en man skulle gjort det. Försöker de vara feminister? Låter kanske jättefånigt, men det kanske är så? Fast när vi kommer till PJ Harvey så spelar det ingen roll. Hennes musik berör faktiskt. Det är i alla fall svårt att säga någonting annat än det när man pratar om Is This Desire?.

Det lättaste sättet att beskriva skivan är med en annan skiva: Post av Björk som kom 3 år innan. Där ifrån har PJ tagit mycket inspiration men Is This Desire? är absolut en mycket mer konventionell skiva. Björk är ju föresten också en artist som ofta hyllas i gubbkretsar, kanske är det mer på grund av att hennes musik låter annorlunda än att den är så pass bra som den verkligen är?
Hur som helst så påminner de två ovannämnda skivorna mycket om varandra. Ibland blir det galet konstigt och ibland galet vackert, någon Isobell, Cover Me eller It's Oh So Quiet har dock inte Is This Is Desire?, men däremot finns låtar präglade av i stort sätt hela resterande skivan. Men att jämföra den med en skiva som ni kanske inte har hört hjälper inte på något sätt. Istället skulle man kunna beskriva den som en påse med plockgodis. Med surt, sött, en hel del beskt och grymt mycket 90-tal.

Sen gör PJ, som alltid, mycket personlig musik, det blir lätt personligt när musiken börjar bli lite galen. För att man ska kunna gilla PJ måste man ge musiken mer än en chans. Men sedan så bryter den plötsligt ut och då lär man sig att verkligen gilla vad man hör. Så var det för mig, jag lyssnade på Stories From The City, Stories From The Sea (2000) för ett tag sedan utan att den gav mig någonting, men i och med att jag lärde känna PJ i Is This Desire så kändes även den som en väldigt bra skiva.

Men Is This Desire är inte helt klockren så som det kanske framståt hittills i recensionen. Visst, jag har lyssnat på den mer än någon annan skiva under senaste tiden, men något mästerverk är det inte. En mycket bra skiva, javisst, men inte mycket bättre än så. Det är klart att Angelene är riktigt fantastisk, The Wind har takten och titelspåret Is This Desire? är en låt som suttit sig fast i hjässan ordentligt och skivan innehåller också en drös andra bra låtar. Men ganska snart kändes de flesta låtarna lite avverkade. Samtidigt så känns de fortfarande så bra... Det är det personliga som gör det. Om du står i ett val mellan den här skivan och Björks Post så kan jag i alla fall säga att Post är ett bättre alternativ. Men, självklart ska du också ge den här en, men helst flera chanser. För benämningen "väldigt bra" kommer jag aldrig kunna ta ifrån den.

n n n n / 3½

Love - "Forever Changes" (1967)

2007-09-06T08:59:00.000-07:00

Det finns mycket som är kraftigt överdrivet inom musikkretsar och bland lyssnarna - kan jag tycka ibland. Ibland blir det så stora saker av nya artister och varenda kritiker ska göra sitt bästa i sitt egna hyllningstal, och de som inte är så förtjusta får då anledning att bevisa att de är alternativa genom att kritisera skivan. Så var det redan på 60-talet, fast då var det ingen som kritiserade. Då var väl det mesta så fräckt och nyskapande att ingen ville göra bort sig genom att klandra det. Så skapades dagens ”klassiska skivor” så som Sgt. Peppers, Blonde On Blonde, Pet Sounds m.fl., de berör fortfarande, men enligt mig har de förlorat väldigt mycket av sin glans. Så är kanske också fallet med Love och deras mästerverk Forever Changes, även om jag tycker det absolut är ett bättre alternativ än de överstående.

Sitting on a hill … side
Watching all the people … die
I’m feel much better on the other side
/ The Red Telephone

Om nu inte klockan redan plingat till så är det bara att förklara. Visst fanns det ett 60-tals band som hette Love! Det är ju självklart att ett band med det namnet skulle existera. Med frontfiguren Arthur Lee (som dessvärre dog i augusti förra året) blev Forever Changes skivan de skulle förknippas med, för all framtid, och det med all rätt. Love brukar ofta dras fram som en psykedelisk grupp, men enligt mig är Forever Changes inte speciellt psykedelisk. Istället skulle jag vilja sätta den i ett fack någonstans mellan The Byrds och The Doors. Fast även den benämningen är ganska orätt. Det bästa sättet att förklara den här skivan är nog egentligen att säga att det är ”en typisk rockskiva från 60-talet”, fast lite extra bra. Ifall du vanligtvis inte brukar gilla musik ifrån det här decenniet bör du kanske undvika den här, men ifall du är musikvän på alla fronter så kör hårt!

Här får du de näst intill bästa pop- melodierna som önskas kan, kontraster i låtarna på flera olika håll, duktiga musikers förmåga att forma musik, ett speciellt tempo och framför allt riktigt härliga gitarrslingor med sväng i. Gitarrslingorna är väl kanske det som urskiljer skivan främst. Flera av låtarna avslutas storslaget med sådana. Och om någon låt skulle sakna en sådan så har den i varje fall någon form av prima melodi. Sen finns det också någon enstaka låt som kanske blir lite tråkig, men det är verkligen undantagsfallen. Och på andra halvan av skivan så finns det verkligen inga men. Till slut avslutas skivan med You Set The Scene (som är en sån där lite längre avslutningsspår med flera olika etapper) och det är bara att berömma. Nu 40 år efteråt är det lite underligt att Forever Changes verkligen tråkigt nog inte blev en större klassiker än vissa andra skivor som lyckades klättra högre. Men även om man idag kan säga att bandet Love är dött så kommer inte Forever Changes att dö, utan istället föralltid att ändras, för även om den står i det förflutna så flyter skivan än idag runt i våra öron.

n n n n / 4

Curtis Mayfield - "Superfly" (1972)

2007-09-05T12:24:00.000-07:00

Av alla dessa album som finns här i världen, så är det några få som verkligen fångat mitt hjärta, från de nedre delarna till de högre. Ett album som jag tyckte väldigt mycket om var The Hives Tyrannosaurus Hives (2004), en slags modern klassiker, med stökigt och rockigt inre av alltid lika hyperaktiva The Hives. Förutom att alla låtar höll riktig The Hives-klass, så var det även väldigt snyggt upplagt och omslaget var, även det, rätt snyggt. Det fick en att tänka på de klassiska rockbanden som Rolling Stones, fast ändå var det en fläck unikhet med The Hives och deras album. Ett bra tag efteråt, då jag var tillsammans med Filip Åkerman och två andra nära vänner, så hade mitt inköpande av bra musik varit rätt slakt. Visst, jag hade införskaffat mig Regina Spektors album Begin to Hope (2006), vilket var en väldigt bra skiva, men annars var det inga många verk som jag varit direkt stolt över att ha köpt, förutom några samlingar med 1970-talsmusik. Fast det är en annan sak, det var samlingar och inga regelrätta album.

Som sagt var, då jag var med Åkerman och två till, så gick vi in i en butik med mycket bra urval. Butiken hette och heter Bengans. Av allt rotande bland CD-skivor, den musikälskare som jag är, så hittade jag, till min absolut stora förvåning, soundtracket till blaxploitationklassikern Superfly (1972). Eftersom jag hört talas om att soundtracket sålt mer än vad filmen gjorde året den kom, 1972, så tänkte jag att det här behövde jag verkligen slå till på. Sagt och gjort. Hädanefter följde Curtis Mayfields soundtrack och faktumet att musiken sålde bra känns inte alls oförväntat.

Några av mina favoritlåtar på skivan är utan tvekan Think (Instrumental), Pusherman, Give Me Your Love (Love Song), No Thing on Me (Cocaine Song) och givetvis titelspåret Superfly. Även Militant March är bra, samt rätt underhållande Radio Spot #1 och Radio Spot #2, där vi endast hör lite groove i bakgrunden och Curtis fylliga, pratande röst. Budskapet i låtarna domineras av narkotika och den hårda, undre världen. Ord som "nigger" och "coke" hörs nästan överallt, därför att låtarna handlar om just sådana saker. Ghettokatter på viften, helt enkelt.

Soul och funk har länge varit en betydande faktor för mig, men inte alltför länge. Min musiksmak inom soul och funk har alltid legat och pyrt under ytan i mitt medvetna, men Curtis Mayfield fick mig att älska soul och funk i en totalt exploderande effekt. Den positiva No Thing on Me (Cocaine Song) är så underbar och flertalet låtar är också de.

I'm so glad I've got my own
So glad that I can see
My life's a natural high
The man can't put no thing on me

I de djupa bassgångarna, i de häftiga trumpetutblåsningarna, allt ackompanjerat på sättet Curtis Mayfield ville ha det, gör den här musiken till en oförglömlig upplevelse. Det är svängigt och det är stentufft och utan tvekan en av de bästa albumen jag ägt. Kalla mig för överskattare, men när jag sätter fem av fem, så är det för att jag menar det. Att sätta högsta betyg på Curtis Mayfields Superfly är för mig lätt som en plätt. En plätt, serverat med soul och funk.

n n n n n / 5

Cornelius - "Sensuous" (2007)

2007-09-05T11:45:00.001-07:00

Vi hade kanske kunnat räkna ut att det här skulle komma en dag. Men för sisådär tjugo år sedan då jag inte levde, måste det varit svårt att tro. Fast med det ständigt mer bidragande elektroniska instrumentet och Japan som ett nytt musikland (med genrer som visual-kei, men här är shibuya-kei speciellt i benämnelse) känns det inte längre så konstigt. Cornelius (som egentligen heter Keigo Oyamada) är ifrån japan och gör riktigt unik och udda elektronisk musik i stil med, egentligen, inte så mycket annat. Okej, visst låter det ibland en del som Fennesz och även ganska många andra band, men i sammanhanget av modern musik så är det väldigt modernt – i alla fall i mitt tycke då jag kommer från västvärlden och aldrig hört talas om shibuya-kei.

Men att vara modern är kanske inte bara positivt, även om jag gillar den enda skivan jag hört av Cornelius (som släppt skivor sedan 1994), den skivan som ska recenseras här och nu: Sensuous, så kan en låt som Gum och ännu mer Scum bli väldigt jobbig. Gum bara väsnas även om det någonstans döljer sig en melodi någonstans i den; Scum däremot har ingen melodi utan låter bara jobbigt, tur nog är den kort. Men förutom dessa låtar är klagomålen minimala. Sensuous har mycket att ge, till de som vill dansa finns sköna trummor och till de som gillar fransk gitarrpop (typ, som Bossa Nova) är det bara att genast kolla upp Music och möjligen också Breezin’. I Like A Rolling Stone får vi höra rymdaktig ambient så som Jean Michel Jarré skulle gjort den. Dessutom har skivan oftast en skön stämning, fast det är klart att stämningen skulle kunna vara snäppet bättre utan t.ex. Gum och Scum.

Ändå känns det löjligt att klaga på just dessa två låtar. Speciellt Gum som numera är Cornelius populärast låt. Man känner sig som någon gnällande gubbe som jämrar sig över rock’n’roll på 60-talet. Samtidigt som jag anser att det bara är buller så inser jag att det kanske är den moderna musikutvecklingen och att den kanske i ett annat sammanhang skulle sitta bättre. Kanske vill vi ha det så, kanske vill vi inte, utan bara säger att vi vill. Det spelar ingen roll egentligen, det är solklart att Sensuous faktiskt förlorar på bullerlåtarna och hade låtit bättre om hela skivan svävande likadant som i exempelvis Wataridori som svänger på ett helt unikt sätt och kanske lyser starkast på skivan. Trots alla men så tycker jag den här skivan är riktigt bra och jag skulle vilja höra mer av Cornelius. Rekommenderas verkligen, men det är möjligt att det finns bättre skivor i Cornelius arkiv.

n n n n / 3½

Välkommna till Tune Shake!

2007-09-05T11:33:00.000-07:00

Hej och välkommna till Tune Shake! Kort sagt är Tune Shake sidan för alla de som gillar musik men inte vet var de ska hitta kärleken. Här kommer det nämligen dyka upp massvis av skivrecensioner av mig och andra recensenter.

Grunden till hela idéen ligger i en annan sida, inte alls långa vägar olikt denna: Movie Burger. En sida som filmregissören Vito Gogola klurat ihop, börjat skriva filmrecensioner på och till slut lyckats få flera andra - däribland jag själv - att också hänka på hemsidan och skriva recensioner. Nu finns det snart 100 recensioner på sidan och det kändes som en kul grej att göra ett Tune Shake. Skaparen av Movie Burger, Vito, står för design och är den första recensenten bortsett ifrån mig - som håller i bloggen i övrigt.